Hej

Jag vet att jag inte uppdaterar speciellt ofta, men idag känner jag att jag måste skriva av mig lite.
Den 2 maj började jag arbetsträna på ett seniorcafe som PRO driver. Det var inte så mycket att göra, men det räckte för min del, jag kunde känna att jag kunde sätta mig ner när jag behövde och såna saker.

Dock rasade min kropp efter vi fick en vattenläcka i källaren och var utan vatten till och ifrån i nästan 3 veckor, då det ena efter det andra gick sönder pga vattenläckan. Nu börjar det bli klart efter att vi fått byta varmvattenberedare, givare och så behöver vi byta toastol med.

I samma veva fick vi veta att våran minsta dotter är tvungen att ha klasögon efter en olycka för 1-2 år sedan. Så det blev mycket att ta in och mycket att göra efter alla händelser. Hela min kropp kraschade om man säger så. Jag har jätteont i nacke, axlar, armar och så  har jag den vandrande värken i kroppen pga fibromyalgi. Huvudvärken som jag har ska vi inte ens prata om:(. När jag har tensapparaten på mig i en timme, kan jag göra lite saker i alla fall, men sen börjar värken igen.

I onsdags hade jag mitt första möte där jag var själv (då min man var tvungen att arbeta 8 mil bort), jag var extremt nervös, men det gick bra till slut och mannen var nöjd när jag berättade hur det gick.
Det bestämdes att jag skulle avbryta min arbetsträning då jag inte hade kunnat gå dit på nästan 3 veckor. Sen bestämdes också att fk skulle beställa så jag skulle få gå till ett bedömningsteam med läkare, psykolog, arbetsterapepht (eller hur det stavas) och sjukgymnast. För att dom ska göra en bedömning på vad jag klarar av att göra. Eftersom att jag inte ens kan vara på ett cafe där man knappt gör nått alls och inte ens 10 timmar i veckan.

Möte på AF

Ja, efter ett påsklov med barn som hade 39 graders feber plus att jag fick det söndagen efter påsklovet var slut har det inte blivit så mycket gjort. Barnens förkylningar värkar ha släppt i alla fall, medans min håller i sig fortfarande. Var på VC igår med näst yngsta dottern, på henne konstaterade dom öroninflammation. På mig, som inte hör nått på höger öra, det bara brusar och känns som jag har lock för örat, och det värker visste dom inte vad det kunde vara. Fick kortisonnässpray och kåvepening som jag skulle ta om några dagar om värken inte gick över.


Men halvdöv som jag är så gick jag till AF idag på möte som har blivit uppskjutet då min handläggare var sjuk förra gången vi skulle ha mötet.
Det bestämdes att min handläggare skulle ringa till 2 konditori och jag skulle ringa ett för att höra om dom kunde tänka sig att ta emot en som vill arbetsträna 2 timmar om dagen 5 dagar i veckan till att börja med. Så jag ska ringa och prata med ett cafe här i närheten och kolla vad dom säger.

Mitt liv efter olyckan

Ja, hur ska jag sammanfatta allt som hänt sedan olyckan?


Innan 1 november 2012 började vi komma på fötter efter föräldraledigheter och båda arbetade och vi kunde spara undan lite pengar för framtiden. Så kom den ödestigna dagen 1 november 2012 som alltid kommer finnas i mitt huvud.


Tiden den dagen precis innan olyckan kommer jag komma ihåg som att det var igår. Det var en kille som skulle hålla på med ventilationen snett ovanför där min kompis satt och arbetade. Han hade en skylift för att komma upp. Vi gick på frukost som vanligt vid 9 och denna killen sa att han skulle va klar till våran frukost var slut 9.15. Det var ingen som sagt till oss att vi inte fick gå tillbaka tidigare till våran arbetsplats för att det var en risk eller nått sånt. Så när jag hade varit iväg på toaletten och varit ute en sväng gick jag och satte mig på min plats. Min kompis som skulle sitta mitt emot mig på andra sidan bordet höll på med lite papper vid en tavla precis bredvid mig. När hon skulle gå och sätta sig för att vi skulle börja arbeta igen ser hon i ögonvrån att nått kommer fallandes ned från taket. Det enda jag kommer ihåg är ett skrik och att hon slänger sig undan för att inte bli träffad. Jag hinner dock inte göra något då jag sitter väldigt tätt mot bordet med min stol för att kunna arbeta. Jag sitter med armbågarna på bordet, röret som är ca 50 cm i dm slår först ut en 3 faskabel, slår i buren till maskinen och slår sönder bordet som jag sitter vid. Då bordet bara hade ben i mitten under så blev det som en vippbräda så när röret slår i där min kompis skulle suttit (eller jag, då min kompis sa efteråt att hon hade tänkt att vi skulle bytt plats) flyger bordet upp på min sida, vilket medföljer att mina armar åker upp och jag slängs bakåt mot ryggstödet på kontorsstolen som jag sitter på. Detta har jag bara fått berättat för mig då jag inte mins nått själv. "Vaknade upp" när jag står ca 10 meter ifrån maskinen och är helt chockad. Mycket tårar kom när chocken kom och mitt största stöd var och är fortfarande min man Nicklas. Jag kämpade mig igenom den arbetsdagen tack vare honom, då dom ansåg på företaget jag var på att efter ca 30 min skulle vi tillbaka och sätta oss och arbeta som att inget hade hänt.
Tårarna kommer fortfarande när jag tänker på det även om det gått 3,5 år sedan det hände. Men den dagen förstörde resten utav mitt liv. Jag kommer aldrig bli den gamla vanliga Sandra igen. Allt rasade för familjen. Våran yngsta dotter var bara 1,5 år då och det enda hon kommer att komma ihåg från sin barndom är hur mamma inte klarar av att leka eller göra nått roligt med henne. Det gör så fruktansvärt ont i mig att hon ska få växa upp med det.


Jag har genom gått flera olika utredningar under denna tiden efter olyckan. Blandanat MMR, smärt rehab, utredning genom AF m.m. Allt har visat som alltid att jag inte kunde arbeta. Nu har jag varit på möte med AF och FK och ska börja arbetsträna. Min ångest satte sig i halsen när dom skrev in mig på AF från och med idag. Har inte hunnit smälta det ännu även om ett möte återstår där det ska bestämmas vart och när jag ska börja arbetsträna. Dock tror varken jag, Nicklas eller min handläggare på FK att jag kommer klara av det även om det bara är 10 timmar i veckan.


Jag känner mig så värdelös när jag inte kan göra nått åt saken för att förbättra våran ekonomi som är en stor bov i hur jag mår. Nicklas jobbar så mycket han orkar och tar även hand om alla mina papper med överklagningar och såna saker som jag själv inte klarar av. Sätter jag mig med mina papper så blir det helt svart för mig, vill bara förtränga allt och stänga in mig i en bubbla.


Det värsta är att det har börjat gå ut över våran största gemensamma dotter och hon är orolig i skolan och frågar hela tiden på morgonen hur lång tid hon ska vara i skolan och såna saker. Hon säger att hon har ont i magen i skolan och ringer hem till mig och gråter för att hon vill komma hem, vilket både jag och hennes lärare är överrens om att det är inte hållbart. Så nu har hennes lärare tagit steget så hon ska få komma till kuratorn och se om hon pratar med henne, för till mig säger hon inget. Hon går och grubblar väldigt mycket, men stänger inne det mesta och det är absolut inte så jag vill att hon ska ha det. Men sen vill jag vara ärlig mot barnen med för dom ser och förstår mer än vad man tror.


Detta skulle kunna pågå i evigheter, men pga min värk kan jag inte skriva mer, men återkommer en annan dag och skriver mer. Det kommer inte bli så sammanhängande heller då allt bara snurrar i huvudet.

Gått en längre tid nu

Ja, nu har det gått en längre tid sedan jag var här inne och skrev. I början skrev jag dagligen, men nu blir det mindre och mindre då jag har stora problem att sitta vid datorn längre stunder och ibland även kortare stunder.


Gbp op gick som sagt bra och jag har inte haft några men utav den och inga komplikationer. Än så länge har jag gått ner 37 kg, men har fortfarande 8 kg kvar ungefär till målvikt. Men jag kan inte komma ihåg när jag vägde så här pass lite sist. Det måste ha varit när jag gick på mellanstadiet ungefär. Kroppen vill dock inte vara med någon längre period nu pga värken jag har. Den har tyvärr blivit värre sedan jag gjorde op, men det var ingen som lovade att den skulle bli bättre heller och jag vill absolut inte ha min op ogjord.
Enda skillnaden efter op det är att jag måste ta mina vitaminer varje dag. Annars kan jag äta allt fast i mindre portioner. Vissa saker "dumpar" jag på, då börjar jag svettas, må illa och blir extremt trött. Men för att få reda på vad det är jag "dumpar" utav måste man testa sig fram i matväg. Sen när man testat så vet man att detta ska jag inte äta någon mer gång och då undviker man det så mycket som möjligt. Sen har jag själv valt att ta bort kolhydrater så gott det går i min mat och äter bara sallad och proteiner. Jag känner att min mage mår bäst utav det. Det är inget jag saknar i maten heller.


För ca 6 månader sedan skickade jag in en egenremiss till Gotfridskliniken i Göteborg som är specialiserade på fibromyalgi. Dom hade 6 månaders väntetid för att få komma dit och träffa en läkare. Mina tankar om FM började snurra för ca 1 år sedan när jag träffade en tjej på R46 på sjukhuset här i stan. Hon har FM och när jag förklarade för henne att sjukgymnasten på R46 hade undersökt mig och tryckt på vissa punkter så sa hon att det låter som att du också har FM. Sjukgymnasten sa när han undersökte mig "att här är det nått som inte är riktigt". Jag hade då inte fått någon diagnos utav någon läkare över huvud taget efter min olycka 1 november 2012.
11/11 fick jag en tid på eftermiddagen till Gotfridskliniken och skulle träffa överläkaren där. När jag kommer dit är jag hur nervös som helst då det var första läkarbesöket på hur länge som helst som jag skulle gå på själv. Men allt gick bra. Jag fick förklara lite hur mitt liv med smärtorna såg ut och hur det kändes m.m. Jag fick lämna 5 rör med blod för att ta olika prover. Sen var det dags att kolla mina triggerpunkter. Han klämde på olika punkter och fick det till 16 st. Har man 11 st punkter så har man diagnosen FM. Sen gick han och hämtade en sjukgymnast också för att få ett andra utlåtande och hon fick det också till 16 av 18 punkter. Så nu har jag diagnoserna whiplash, diskbråck och även FM. Det var ingen glädjande nyhet att få denna diagnosen direkt, men ändå en lättnad att få det bekräftat.
Självklart blev jag väldigt nedstämd och har inte lyckats ta mig upp ännu ifrån det efter jag fick diagnosen och fick smälta det lite. Först ville man inte ta in det, men sen när man tagit in det och landat lite så gick humöret ner.
Många frågar hur det är med mig och för att slippa dra alla utlägg igen och igen säger jag "det går" fast att jag mår hur dåligt som helst. Får ofta till svar att man inte ska gå och gräva ner sig i det, men det är inte så lätt, man måste få tillåta sig själv att bli ledsen. Jag har varit stark tillräckligt länge nu jag har också en gräns för hur mycket jag orkar att hålla uppe min fasad inför alla. Men dom som inte har levt med sådan smärta och värk som jag har kan inte förstå hur det är, dom kan inte sätta sig in i hur det är att ha konstant värk, ingen medicin som hjälper och inte kunna umgås med sin familj eller leka med barnen som man gjorde innan olyckan. Man ska bara rycka upp sig och gå vidare som om inget har hänt.


Är det något som någon undrar över så är det bara att skriva en komentar så svarar jag så gott det går på frågorna.

Operation avklarad

Nu är op avklarad. Gjorde den 30 mars och har gått ner 15 kg sedan 28 februari. Hoppas det fortsätter så. Känner på kläderna att jag kommer i kläder som jag aldrig använt innan.


Dock har jag tråkiga nyheter också. Har fått avslag på min överklagan som jag skickade in till Trygg Hansa. Det är visst meningen att man ska ha en försäkring, men den ska inte gälla när väl olyckan är framme. Dom påstår att Whiplach bara kan flyga på än sådär. Jag orkar snart inte mer.

Datum för möte med kirurgen fastställt

Idag fick jag brev om att min journal skickats till Sofiahemmet i Stockholm och dom skulle höra av sig sen om tid hos dom. När jag hade läst brevet så ringde dom och sa att den 26/2 kl 14 ska jag dit och träffa kirurg, dietist och ta prover och ekg. Så nu är det nära och händer mycket.

Oj, nu har det hänt en hel del

Eller jo, lite har det allt hänt, men vissa saker har inte blivit som jag velat eller så är det fortfarande en process.


Vi kan börja med mina möten på obesitasmottagningen på Sahlgrenska i Göteborg. Jag var och träffade sköterskan den 27 oktober och tog lite prover eftersom att jag inte hade gått genom vc utan skickat in egenremiss. Då låg mitt bmi på 39,95 när hon räknade ut det. Tänkte då att f.n klarar jag inte gränsen på 40 denna gången heller, för det var vad jag åkte på för 3 år sedan när jag ansökte. Men hon avrundade det så jag fick 40 i bmi. Skoja att jag var glad när jag gick där ifrån. Fick med en folder om hur operationen går till och vad som händer m.m.


1 december träffade jag läkaren och han frågade lite om varför jag ville gå ner i vikt och hur länge jag hade varit överviktig. Det blev även mätning och vägning hos honom. På vägen ner hade jag druckit 1 liter vatten och var jätte kissnödig. Jag skulle inte va fastande när jag träffade honom som jag skulle vara när jag träffade sköterskan. Nu låg mitt bmi på 40,08 och enligt läkaren så skulle det inte vara några problem för min del att få en operation. Han pratade om riskerna och hur operationen gick till.
Han sa även att han satt i rådet som skulle träffas fredagen efter jag var hos honom och då skulle dom ta upp mitt ärende.


Jag gick som på nålar hela tiden från det mötet, men jag var även glad för det han sagt på mötet. Jag kunde inte hålla mig tills brevet kom så på tisdagen veckan efter ringde jag och kollade om jag hade blivit godkänd på konferensen som dom hade den 5 december. Fick svaret att det hade jag blivit. Skoja att jag var glad efteråt. Jag påpekade att jag ville utnyttja vårdgarantin, men dom sa att vid jul och nyår så gjorde dom inga operationer så vi skulle kolla av efter nyår när sjukhusen började skicka in sina listor på hur många som dom tog emot för operation.


Veckan efter nyår ringde jag ner och kollade hur det låg till, då hade dom precis börjat kolla på allt. Sedan har jag ringt en gång i veckan och kollat hur jag ligger till i kön. Men dock är kön väldigt lång i Västra Götaland, så när jag pratade med dom i torsdags frågade dom om det var ok om jag blev opererad i Stockholm istället då dom ansåg att dom inte kommer kunna hålla vårdgarantin. Och för min del har det ingen betydelse var jag blir opererad. Jag har ställt in mig på att göra operationen och då vill jag göra den. Så min vårdgaranti går ut i början av mars. Förhoppningsvis får jag ett brev i början av veckan som kommer.


Har en snäll mamma som kommer ner och tar hand om barnen när jag opereras och dom första dagarna. Så min man kan arbeta.


Så det är där vi ligger nu med gastric bypass operationen.


Med allt det andra som har med min arbetsskada att göra ska vi nästan inte prata om. Jag har gått på rehab för en utredning i 6 veckor och fick (efter två års väntetid) diagnosen whiplash. Detta kommer jag att få leva med resten av mitt liv. Kan säga att jag sjönk ner en del när jag fick reda på det, även om vi hade sagt att det var det från första början.


Sen är det massa bråk med försäkringsbolag då dom anser att min skada har inget med arbetsplatsolyckan att göra. Det är ingen som tar nått ansvar ännu för vad som hänt. Men här sitter jag och kommer ha problem livet ut.

Min läkare sa det då jag fortfarande har problem efter diskbråcket att det kommer jag också få leva med, men han tyckte ändå att det var bra att jag gjorde operationen. Så jag kommer inte kunna lyfta tunga saker i resten av mitt liv, jag kommer inte kunna arbeta med det jag gör nu, men endå  släpper inte företaget jag är på mig så jag kan gå vidare. Dom går inte med på mina villkor så jag kan gå vidare och börja arbetsträna och se vad jag klarar av att göra.


Bara att sitta vid datorn och skriva detta i omgångar har gjort att jag fått gå och lägga mig pga värken.


Men jag är lycklig skattat också med vänner som förstår mig och håller kontakten efter våran tid på rehab. Fick många fina vänner där igenom.

Obesitasmottagningen

Idag var jag i Göteborg på Sahlgrenska och tog prover och vägde mig. Då jag varit på infomöte om att få göra en magoperation.


Jag låg precis på gränsen till att ha BMI 40 som gäller i västra Götalands län. Jag pustade ut när sköterskan räknade ut det och fick veta att jag låg på 40 i BMI.


Nu väntar läkarbesök 1 december så får vi se vad läkaren säger. Jag håller alla tummar och tår jag har för att det ska gå vägen så jag verkligen får göra detta nu.

Mycket som dras upp

Sedan 3 veckor tillbaka går jag på Rehab på sjukhuset här i stan. Sammanlagt ska jag vara där i 6 veckor så dom ska utreda mig. Jag får träffa läkare, psykolog, kurator, arbetsterapeut och sjukgymnast.


Första gången jag träffade läkaren var 2:a dagen där. Hon sa att jag hade tydliga symtom på min skada vilket är en whiplashskada som jag nu fått konstaterat. Så nu ska man gå vidare efter att fått diagnosen efter snart 2 år. Trodde det skulle kännas annorlunda efter att man fått diagnosen, men man blir ju inte frisk bara för att man har på papper vad det är jag har så att säga.


Så efter dessa 6 veckorna är det dags att söka upp läkaren igen och han får skriva ett invaliditetsintyg till mig och se vart vi går vidare med det.


Allt dras upp nu med min arbetsgivare och alla inblandade i olyckan. Det känns jobbigt och tungt då jag precis hade lagt detta bakom mig eller hur man ska säga. Jag försöker glömma det, men nu när allt dras upp igen så blir det jätte jobbigt.

Efter operationen

Den 7/8 var det dags för min operation av diskbråcket. Allt gick bra enligt kirurgen som gjorde den, dock fick jag vänta med att äta från kl. 24.00 natten mot den 7 och kom inte ner till operationen förrän vid 19 på kvällen den 7, så det var lite jobbigt.


Nu efter så känner jag inte så stor skillnad. Jag har hemsk värk i ländryggen plus att min värk i nacke och axlar har blivit värre. Min mamma har varit här i veckorna och hjälpt mig med barnen så veckan som kommer är första gången som jag ska vara själv med barnen på kvällarna efter operationen.


Det jag egentligen ville skriva av mig om var hur dom stora tjejernas mamma beter sig. Jag frågade henne förra veckan om det var ok att en av dem stannade en extra natt då min man jobbar ständig natt och jag inte hade någon som kunde passa dom två små medans jag gick på första föräldramötet för våran 6 åring. Man vill ju gärna gå på det då det är första när dom börjar skolan och så.
Då fick jag ett argt sms tillbaka att era problem får ni lösa, tjejerna ska ner hit som vanligt på måndag. Det är inte vårat problem att ni inte kan lösa barnvakt.
Det fanns ingen ranson i vad hon skrev. Det var helt omöjligt att resonera med henne, hon hade satt sig på tvären och så var det, det var det hon sa som gällde. Det gick inte ens om jag skjutsade ner dottern till henne lite senare på kvällen.
Så det har jag lärt mig nu att ärlighet varar inte längst. Ska nog börja göra som dom att smussla med allt och inte berätta nått över huvud taget.
Det jag blir mest ledsen över är hur barnen mår när dom är där. Hon avskärmar dom från omvärden och vill vi ha tag på dom så får vi ringa hem till dom och då står det alltid någon och lyssnar i bakrunden vad dom säger, det märks på dom. Dom är inte sina vanliga glada jag när dom är där nere.
Hon anser att våra telefoner som barnen har här förstör för dom nere hos dom, då hon inte vill att dom håller på med sociala medel, men där biter hon sig själv i tungan då hon själv har kik och chattar med barnen när dom är här. Och vi hindrar henne inte från att ta kontakt med barnen när dom är hos oss.


Detta är en väldigt kort sammanfattning utav allt som har hänt och om hur barnen har det. Är så ledsen så jag orkar inte skriva så mycket mer än så här.

väntan på operation

Nervositeten inför diskbråcksoperationen börjar bli värre och värre.ikväll ska jag lämna iväg våra barn till mormor och morfar som är snälla och ställer upp och tar hand om dem medans jag ligger inlaggd. I morgon kl 10 ska jag skrivas in på Salgrenska i Göteborg och träffa läkare,ortoped,narkosläkare och  sjuksköterska inför operationen på onsdag.
Dom ringde i onsdags förra veckan och berättade att jag skulle få komma in för operation denna veckan.
Det jag är mest orolig för är hur det kommer bli efter operationen.i papprena jag har fått står det att jag får inte böja mig,inte köra bil på 4-6 veckor,inte sitta upp mer än 1 timme om dagen i början,jag får inte bada på ca 2 veckor,ute alltså, då såret inte läkt.det blir en stor omställning.jag kör alltid när vi ska någon stans.det är jag som sköter det mesta här hemma.
Men det blir säkert bra till slut.kommer tänka på mina nära och kära innan operationen.

Mitt liv

Känner att detta kan vara ett ställe där jag kan lufta mina tankar om hur livet är och vad som händer när det gäller allt pga sjukdom, diskbråck m.m.


Där läget ligger nu så väntar jag på att få operera mitt diskbråck, det enda dom sa i Göteborg var att hade jag inte hört nått i september så skulle jag höra av mig till dom. Det är jag själv som får drass med det varje dag och mina barn som får lida pga. att jag inte kan vara med och leka med dom, klättra eller krypa, inte ens hoppa studsmatta med dom. Jag kan knappt städa och hålla ordning på ett hushåll som det är i nuläget. När det var som värst fick jag gå på kryckor också för jag hade bortdomningar i höger ben. Då underlivet domnade bort, fick jag reda på i efterhand, skulle jag ha kontaktat läkare med en gång då det skulle blivit akutoperation. Men det är ju bra då att man får reda på sånt här, eller ska man läsa sig till allt och bli läkare själv och ställa egna diagnoser?


Mitt andra problem jag har med kroppen är efter en arbetsplatsolycka 1 november 2012, vilket ingen vill ta på sig har hänt. Företaget jag är anställd på säger bestämt att ingen blev skadad och så sitter jag här snart 2 år efteråt och har jätte stora problem efter olyckan och ingen tar på sig mina skador. Företaget jag var uthyrd till får vi inte ens någon skaderapport ifrån. Det är inte ens säkert att dom har skrivit någon. Jag pratade med ett ombud på if metall för snart 7-8 månader sedan som skulle hjälpa mig med processen när det gällde olyckan, han sa att det kunde ta tid, men ännu har han inte hört av sig om hur det går eller någonting. Företaget jag är anställd på vägrar köpa ut mig trotts att vi snart har en 20 A4 sidors kompendium om hur dom har betett sig emot mig sedan jag började där i september 2010. Varje gång jag tänker på företaget och att jag ska tillbaka dit får jag sådan panikångest att jag måste ta mediciner. Det är hemskt för än som redan är sjuk och så blir det ännu värre.


Panikångesten har växt fram dom senaste månaderna, när jag tex. ska åka och handla får jag svårt att andas, jag får en klump i magen. Jag drar mig gärna för att åka och handla själv, jag måste ha något annat att fokusera på. Blir lätt att jag går som i en dimma när jag är i affären. Det värsta är att det börjar hända när jag kör bil med. Min körförmåga är inte den bästa, ibland kan jag känna hur jag bara försvinner bort, vilket jag tycker är jätte farligt och äckligt. När man väl kommer tillbaka så tänker man på hur nära det var att det hände en olycka.
Jag fick prova en svagare medicin för panikångesten, men den fungerade i början men i slutet av den provasken så hjälpte dom inte alls. Så nu har jag fått starkare mediciner, men jag måste ta det försiktigt med dom. Mina attacker brukar oftast komma när jag ska åka och handla, när det är mycket folk och när jag tänker på ekonomin.


Våran ekonomi har sjunkit väldigt långt ner sen jag blev sjuk. När jag mått som sämst har jag tröstat mig med att handla kläder eller grejer till familjen på internet, vilket i slutändan resulterar i att man får massa småkrediter som man kunde varit utan och massa småkrediter resulterar i högre kostnader i månaden. Så istället för att ha en bra ekonomi och 4 barn så har det gått så långt att jag sitter och prioriterar vilka räkningar jag ska betala varje månad. Jag sätter hellre mig själv i skiten än någon annan eftersom att det är pga mig som vi sitter där vi gör. Jag prioriterar allt vad som har med huset, boende och fordonen att göra. Resten får tyvärr halka efter, jag kan inte trolla. Jag har mellan 5-6000 kr mindre i månaden när jag är sjukskriven. Även att jag har försäkringar som går in och betalar vissa lån och krediter så hjälper inte det mycket.


Det är ett ständigt kämpande att överleva och att överklaga alla beslut som tas. Jag fick rätt emot a-kassan till slut och fick ut det dom var skyldiga mig, men jag var tvungen att gå ända upp till förvaltningsrätten för att få rätt. Tänk dom som inte orkar att kämpa utan bara nöjer sig med besluten dom får. Hade dom orkat kämpa hade dom kanske fått rätt till slut och mått lite bättre utav att dom fick rätt till slut. Min älskade man är det som får ta alla smällar med överklagan då jag inte har orken till det. Alla frågar hur vi orkar kämpa, men vi måste kämpa för familjen och hos mig finns inte orken, men som tur är så finns den hos min älskade man och vore det inte för honom hade jag inte suttit där jag gör idag. Han har stöttat och hjälpt mig så mycket genom allt detta och det är inte över ännu, vi har hållit på i 2 år snart, vilket känns som en evighet.
Sökte stöd hos en försäkring nu som vi har tecknat genom huslånet som ska gå in och betala hälften om lånet om någon av oss blir sjuka eller dör. Fick då till svar att olyckan hände innan jag tecknade försäkringen och dom kan inte betala ut nått. Det som ska påpekas är då att första ansökan vi skickade in slarvade dom bort mina papper och nu när jag sökte sökte jag för diskbråcket, inte för min skada som hände innan jag tecknade försäkringen. Men det känns som att dom har bara suttit med en stämpel som det står godkänd eller avslag på och på mitt tryckte dom ner den stora avslagsstämpeln på. Denna överklagan håller min man på med nu, då det gäller mycket pengar som vi inte har egentligen.


Det är många som inte har en aning om hur vi har det eller hur jag mår, inte ens dom närmaste. I början skrev man på FB att man hade ont, men fick bara så mycket skit tillbaka. Jag har en sjukdom som inte syns och det som inte syns har man inte. Det var ungefär som när jag var hos sjukgymnasten för några dagar sedan, har dragit mig för att gå dit då jag fått dålig erfarenhet utav dem och det stämde ju igen. Hade med mig en remiss från ortopeden som jag var hos i våras och han kom fram till olika saker i mina axlar och armar. När sjukgymnasten kollade på mig så höll hon inte alls med om det, hon baktalade allt vad ortopeden hade sagt om varför jag har värk i axlar, nacke och armar. Enligt henne har jag bara generell smärta. Sedan frågade hon mig vad jag skulle vilja ha för hjälp utav dom. Är det inte meningen att det är sjukgymnasten som ska säga till mig att nu börjar vi med det här så får vi se vad som händer m.m. Det är ju ungefär som hos läkaren, man ska vara utbildad och ställa egen diagnos och nu skulle jag berätta vad för träningsform som skulle vara bra för mig. När jag sa att jag stod i kö upp till Rehab på sjukhuset för en bedömning hos dom blev hon jätte förvånad och undrade varför.

Allt känns likgiltigt som det är nu

I tankarna känns det som att allt kan kvitta nu, men självklart försöker jag att inte stå fast vid vad jag tänker.

Idag fixade jag däcken på bilen, 100 kr och så var det klart, gubben försökte i helgen, men han fick inte loss ett däck bak, så vi sa att då kan man lika gärna betala 100 kr och få det gjort, känns skönt att ha det klart, då det var -2 i natt när han åkte hem.

Fick åka in lite tidigare till stan idag än vad jag tänkte, Emma ringde när hon var på bussen, då hade hon glömt sitt busskort hemma i sin mammas jacka, men busschaffören var så snäll så han lät Emma åka med in till skolan ändå, men hon var orolig för hur hon skulle ta sig hem. Så jag fick åka och lämna det i hennes jacka, men det gjorde ju inget eftersom att jag ändå skulle in till stan.

Sen blev det en tur in i en affär för att fixa en julklapp till min bror och hans tjej ifrån barnen, hittade en del utav det jag skulle ha, men kan säkert hitta resten på en annan affär så det är lugnt. Men fy vad jag mådde dåligt efter jag varit inne i affären. Svettades och mådde helt kasst rent ut sagt.

Efter affären var det dags för möte med arbetsterapeuten på AF och arbetesterapeuten som är på medborgarskolan här i Borås. Dom ska göra en utredning på vad jag klarar av och vilken nivå jag står på, då varken dom eller jag vet det. Så vi pratade lite om vad dom gjorde och sånt där, så det var lite sy, lite data, lite matlagning, lite bakning och så hade dom en eltavla som man skulle dra el så en lampa lös enligt en ritning. Till att börja med ska jag vara där i 3 veckor, men kan även bli 5 veckor också. Ska börja halvtid och sedan trappa upp i den takten jag själv orkar. Så den utredningen är det start på redan på tisdag nästa vecka den 12 november. Känns både bra och dåligt, man blir lite omtumlad när man inser att man ska börja få lite rutiner i vardagen igen, men ändå är det bra. Jag behöver en spark i röven för att komma igång och att någon tar tag i det så man börjar någon stans och tar det lite lugnt inte rusar in i något.

Jag även ska föra dagbok hur jag mår även på kvällar och nätter. För det är ju som dom sa "många kör på här inne och visar inte hur dom mår egentligen, men sen när dom kommer hem kan dom inte göra nått alls" och jag vet att jag själv är den personen.
Jag ställer så höga krav på mig själv på att jag ska klara vissa saker, fast att jag inte kan det nu efter olyckan. Det går inte att ändra en person bara med ett finger knäpp. Jag är en sådan person också som vill ha koll på allt och det ska göras på mitt sätt, jag kan säga att det är jätte svårt att släppa taget om det med. Det kan gälla matlagning, hur disken i diskmaskinen står. Ibland när barnen ställer in disken så går jag där och plockar om, fast att jag vet att det har ingen betydelse, huvudsaken är att den står i maskinen. Gäller samma sak med städning, ber jag barnen hjälpa till och dom gör det och dom är duktiga, så går jag ändå med dammsugaren en gång till där dom redan varit. Matlagningen med, är gubben där och rör i grytorna och jag redan bestämt hur den ska lagas då blir det jobbigt för mig, så jag har mycket att jobba med när det gäller att släppa taget om saker och ting och det går inte häller på en handvändning.

Jag säger absolut inte det att jag inte tycker det är bra att barnen och gubben hjälper till, men det är inne i mitt huvud så gör jag på ett sätt och dom på ett annat, men jag tycker mitt sätt ska det vara på även om det inte alltid är rätt. Men som sagt måste lära mig att släppa in flera och hjälpa till, för det finns ingen möjlighet att jag klarar av allt som jag gjort tidigare helt själv. Jag gjorde ett stort framsteg när jag lät barnen börja med maten när dom kom hem tidigare efter skolan, så den var klar när jag och dom små kom hem, men sen trappades det av efter olyckan och sjukskrivningen.

Så slutsatsen är att jag har mycket att jobba med själv.

Dåliga dagar

Igår när allt kom ifatt mig som vanligt på söndagskvällarna när jag sitter själv så sjönk jag bara längre och längre ner i mig själv. Svårt att beskriva hur man känner sig, men det känns som att man skiter i vilket just nu, man kan nästan säga att man skiter i allt och bara tänker på sig själv, det är hemskt att skriva så, men lite sån känns det som.

Har varit jätte trött idag och pendlat mellan soffan och fåtöljen. Fick åka in till stan lite snabb då dom ringde och sa att bilen var klar, så då blev man "bara" 9 422 kr fattigare, men enligt gubben gick bilen bättre nu i alla fall, tror det var behövligt att alla dom delarna behövde bytas. Det tråkiga är nu att vi har bara en nyckel, men det är ju sånt man får komma ihåg bara.

I morgon ska jag på studiebesök med arbetsförmedlingen på medborgarskolan, får vi se vad som händer där, säger varken ja eller nej nu när jag är helt tom i huvudet. Men det kommer säkert bli jätte kul och då får man ju reda på vad man klarar av.

Rensade ur bland barnens leksaker som jag bara lagt upp på vinden innan. Det slutade i 4 sopsäckar med nallar, 1 säck med leksaker till yngre barn och en halv säck med leksaker till lite äldre barn. Känns skönt att kunna lämna iväg det och ändå har barnen massa leksaker kvar.

Möte på AF idag

Mötet på AF idag gick över förväntan, satt där inne i nästan en timme och det kändes inte så alls. Det var möte med min nya handläggare och en arbetsterapeut ifrån AF och jag kände att dom lyssnade på mig båda två, som dom sa, så måste jag säga hur jag mår och hur en dag ser ut för mig då dom vill ha en hel syn på hur jag har det. När jag berättade hur min arbetsgivare hade gjort eller inte gjort med rehabiliteringen så hade dom samma synpunkt som jag och dom undrade varför jag inte fick ersättning för det jag skulle pga att jag kommer ha dom här skadorna hela livet.

Så på tisdag ska jag på studiebesök på ett ställe här i stan där dom bedömer vad jag klarar av och såna saker. Vi skulle börja lite försiktigt med 4 timmar om dagen och sen trappa upp i så fall. Det skulle göras i ca 5 veckor. Och då skulle dom göra bedömningen mot det administrativa, eftersom att jag redan vet att jag inte klarar av industriarbetet. Så det känns faktiskt bra.

Jag märker ju själv att jag stänger in mig mycket som det är nu, det blir för det mesta att man lämnar barnen på dagis och sen åker man hem. Idag låg jag och läste en stund efter jag hade duschat efter barnen åkt till dagis, då blev jag så trött att jag orkade inte hålla ögonen öppna, så då somnade jag och sov säkert minst 1 timme, men ändå är jag trött. Men det var som dom sa på AF att hela situationen och värken gör att det tär mer på än än vad det skulle göra om jag inte hade varit i min situation, så dom sa att det var förståeligt. Så det kändes bra att dom lyssnade på mig och dom förstod att hur jag kände det att jag bara svävar runt och ingen tar tag i mig och visar mig vilken väg jag ska gå. Plus att jag inte får igång a-kassan gör ju mycket också. Och jag fick lite mer information än jag hade sedan innan om a-kassan. Så vi får väl se hur det går.

Nära att ge upp nu

Ja, allt går emot mig nu. I fredags skulle jag in snabbt till stan handla, hämta Emma och sen tanka bilen så den var klar till lördagen när vi skulle åka till Vimmerby och gå på kvällsteater med Emil i Lönneberga. När jag tankat ska jag sätta mig i bilen och starta. Inte ett liv i bilen, håller på ett tag frågar dom inne på bilverkstan, gubben kommer in med min lilla röda och vi får ringa bergarn till slut. Så den blev stående över helgen och vi fick ta den lilla röda upp till Vimmerby i lördags. Igår ringde dom från värkstan, då var det luftmängdsmätarn och nycklarna som strulade på den det skulle "bara" gå på 9700 kr, får vi se vart man ska ta dom pengarna ifrån, när jag för andra månaden i rad inte fått några pengar från a-kassan eftersom att han som skulle hjälpa mig att överklaga gnäller hela tiden, så nu får vi lägga upp alla bevis framför näsan på honom för att han ska göra nått.

Ja, man kan ju inte påstå att man får allt på ett silverfat direkt. Och eftersom att AFA inte anser att min senaste sjukskrivning hade med min arbetsplatsolycka att göra, så får jag inga pengar på min egen personförsäkring häller, jag orkar inte mer nu, allt går emot mig hela tiden och nu kan jag säga att det finns inget som kan hjälpa mig upp. Jag sjunker längre och längre ner och stänger in mig mer och mer, då jag inte har orken att umgås med någon, var precis att jag orkade åka och handla idag och hämta och lämna barnen. På morgonen när barnen vaknat somnar jag på soffan för jag är helt slut.

Barnen tyckte Emil i Lönneberga var jätte bra, Märta satt som ett ljus och tittade hela teatern, så fort Emil försvann sa hon "vart är Emil"? Dom hade en höna (tupp), 2 hästar, 1 minigris och 1 får med i teatern med, så det var ju lite roligt. Det regnade lite smått när vi kom dit och precis innan det började, men dom delade ut sittunderlag och fleesfiltar som man kunde ha så vi blev inte direkt blöta ändå.

För att skingra tankarna lite och göra nått igår när barnen ändå var hemma så bakade vi bullar. Sammanlagt frös jag ner 66 bullar och sen åt barnen några med så blev säkert runt 80 stycken  med alla små ändbitar med. Men det är skönt att kunna göra nått roligt som får tankarna att försvinna, även om man får ta smällen med värken efteråt. Går fortfarande och väntar på en tid till magnetröntgen, men det lär säkert dröja.

I morgon är det dags för ett möte på arbetsförmedlingen och med deras arbetsterapeut och se vad dom har att säga som jag inte redan vet. Hoppas dom har något positivt att säga i alla fall. Sitter och kollar jobb varje kväll och söker dom lite lättare, men det är inte så lätt att veta exakt vad man klarar av.

På torsdag är det dags att träffa min egen arbetsterapeut och se vad hon har att säga, om jag ska tillbaka till sjukgymnasten i Dalsjöfors eller vad som händer. Känns som att man är mitt i mellan precis allt nu, bara glider runt och ingen vill ta sitt ansvar för mig. Kan säga att det känns redigt jobbigt.

Sen på torsdag ska jag till optikern, har nämligen blivit testpilot på Smartson att prova nya endagslinser i en månad och då får man en gratis synundersökning och linser för 30 dagar, ska bli kul att prova dom och se om det blir bra, har ju nästan alltid haft glasögon, så det får ni läsa här sen hur det går för mig.

Många tunga beslut just nu

Ja, det är mycket som måste beslutas just nu. Nu har vi fått svart på vitt att om jag ska få någon a-kassa måste hela företaget läggas ner. Jag tycker det är väldigt dåligt att gubben måste drabbas utav att jag har fått en arbetsskada och varit sjukskriven som sedan lett till att jag inte kan fortsätta arbeta på mitt vanliga arbete. Helt sjukt.

I dagsläget är det ingen som mår bra här hemma utav allt som måste göras och beslutas. Vi har ändå haft företaget i 6 år. Men vi får väl se vad som händer.

Jag känner mig väldigt nere just nu, skulle åkt och handlat idag medans barnen var på dagis, men jag kom hem, la mig på soffan för att kolla på tv, sen somnade jag och sov i 1,5 timme på soffan, sen hade jag inte orken till att åka in till stan och handla, så det får väl bli i morgon förmiddag eller på lördag.

Väntar på att mitt arbetsgivarintyg ska komma med posten också, så får vi hålla tummarna för att det är positivt åt vårat håll. Det som saknas nu är 1 månad för att företaget skall kallas för bisyssla, en jävla månad, det är helt sjukt. Men regler är väl regler.

Denna väntan

Den är outhärdlig. Vi har skickat iväg ett mail till a-kassan i Stockholm och väntar på svar där ifrån, men det vet man ju inte hur lång tid det tar innan man får svar där.

Inte hört nått från arbetsförmedlingen heller, så vet inte vad som händer, man sitter mitt i mellan allt nu känns det som och ingen förstår att man inte kan leva på 0 kr. Men det bryr sig ju inte dom om, men så fort dom ska ha in pengar så ska det ske på en gång, men inte tvärt om.

Jag försöker söka jobb under tiden jag väntar på allt, men inte så lätt, då man gärna vill tillbaka till det man jobbat med innan, men det kommer inte kroppen klara av, så som det är nu letar jag efter arbeten så som tex. elevassisten och kontorsjobb, men man måste ju ha utbildning för detta med, sen vet jag inte om jag får arbetsträna om jag ska leta efter något ställe där jag kan arbetsträna på eller inte. Allt är ett enda stort ? just nu känner jag och om ingen får mig på kroken snart så vet jag inte vad som händer.

Manglade lite lakan igår efter att barnen gått och lagt sig, men det får man lida för idag istället. Har redigt ont i övre delen utav ryggen.

Blev ett samtal till vårdcentralen då min medicin börjat ta slut, så dom skulle se till så min läkare skrev ut ett nytt recept på en medicin som han bara hade skrivit ut 28 st utav och då tar det ca 3-4 veckor innan det börjar hjälpa och sen när man ska sluta med den så ska man trappa ner långsamt.

Kändes lite konstigt idag att lämna barnen tidigt på dagis och sen inte behöva åka iväg någon stans. MMR gruppen slutade förra veckan. Lite tomt utan alla tjejer, men vi kommer säkert träffas ändå och några har jag som vänner på fb.

Allvarligt nu orkar jag snart inte längre.

Motgång på motgång på motgång, tar det aldrig slut? Snart skiter jag i allt och bara lägger mig ner, så känns det just nu.

Var på möte med facket om min överklagan på a-kassans beslut. Dock får man inte göra så att man skriver över min del av företaget på en annan släckting, då får man inte heller någon a-kassa, så egentligen gjorde dom fel redan 2009 när min mamma tog min del så jag fick a-kassa då, som tur är så kommer dom inte kräva tillbaka det, det hade varit en mardröm just nu.
Så som det är nu har jag gått i en och en halv månad utan några pengar alls och kommer troligtvis inte få några heller. Ni kanske kan förstå att jag bara vill skita i allt just nu.
Får se hur det blir om gubben ska göra enskild firma utav företaget eller hur vi ska göra, för så länge jag står kvar som delägare i företaget så kan jag inte få någon a-kassa alls. Och jag kan säga 2 månader utan pengar, det funkar inte. Nu har vi 7 kr kvar att leva på till december ungefär. Den ekvationen går inte redigt ihop om man säger så.

Hade även ett positivt möte idag med "lärarna" på MMR kursen och om min läkare förstår att han ska utföra det som dom skriver i remissvaret så kanske man kan få komma till ett bedömningsteam och även samtalsterapi. Och att jag vill börja arbetsträna.
Men det är ju inte säkert min läkare bryr sig om vad som står i remissvaret som dom skickar från solhem.

Låter jag väldigt negativ när jag skriver, så beror det mycket på det sista mötet nu i eftermiddags. Det var ytterligare en rak höger som man inte helt var beredd på.

Nu är snart maten klar i alla fall, så barnen kan äta, själv har jag ingen direkt matlust.

VARFÖR ÄR DET ALDRIG NÅGON LÄKARE ELLER ANDRA SOM FÖRSTÅR HUR JAG MÅR?????????

Det finns vissa i min omgivning självklart som förstår hur jag mår, men där inkluderas inte läkaren som borde se hur jag mår.

Vad har hänt sedan sist då

Jo, min fackligarepresentant har varit hos min arbetsgivare och pratat med dom hur vi ska göra i mitt fall, eftersom att min läkare förbjuder mig att återgå till sådan arbete som jag har. Och även att vi skickade det 17 sidor långa kompendiet till facket om hur jag har blivit behandlad under 3 år.
Enligt min arbetsgivare har dom inte gjort nått fel (som vanligt om ni frågar mig). Facket frågade då om man kunde göra någon överenskommelse parterna emellan.  Fick då svaret att "hon kan få en månad". Facket sa då att min arbetsgivare skulle vända sig till HR och deras jurist och se vad dom kunde göra och så skulle facket få svar innan veckan var slut. Ännu har dom inte hört nått, men det var ju inte oväntat om man säger så, när det gäller min arbetsgivare.

Fick en rak höger i onsdags när jag öppnade posten, då har a-kassan gjort avslag på min ansökan för dom anser att jag inte har haft vårat företag som startade 2007, men som jag var tvungen att gå ur 2009 pga a-kassan, i 12 månader som jag arbetat full tid. Det är inte mitt fel att jag har varit mammaledig, varit med om en arbetsplatsolycka och blivit sjukskriven, varför ska inte sånt räknas in som ett heltidsarbete. Det vårat företag gör just nu, det är att rasta, träna och mata våra hundar om man säger så, man får absolut ingen inkomst utav det.
Så i morgon är det möte på fackets kontoror med ännu en fackrepresentant som ska hjälpa mig att överklaga till a-kassan, men jag vet inte när jag får några pengar, jag ligger redan 1 månad och 3 veckor efter med pengar från a-kassan, alltid lika roligt att ringa och skjuta upp räkningar eller låna pengar från annat håll. Just nu har vi 7 kr att leva på och det kommer man inte långt med när man har 4 barn.

Den här veckan var sista veckan på MMR kursen, ska på möte där i morgon också. Det är sådant slutmöte som man har för att gå igenom vad man har tyckt och om det hjälpt lite och sånt. Tycker det är skönt att ha det så tätt inpå i alla fall, så man slipper att gå och vänta på att ha det mötet, då jag troligtvis slussas vidare till MMR2 grupp. Kursen har varit bra och varit ett avbrott i min vardag och jag har lärt känna mycket nya och trevliga människor under dessa 6 veckor. Tiden gick så fort så det kändes inte som 6 veckor, hade gärna fått pågå lite längre faktiskt.
Min arbetsterapeut som jag hade innan jag började på MMR kursen ringde mig i torsdags så hon ska sitta med på mötet på måndag och se om det är nått mer dom kan göra, annars slussas jag vidare ut till sjukgymnasten i Dalsjöfors igen. Tyvärr har ju den trevliga och snälla tjejen Pernilla slutat där ute. Men jag hoppas det kommer funka bra ändå och att vi hittar nått som funkar för mig.

Har varit hos läkaren också, men kanske jag redan skrivit, så nu väntar jag på en tid till magnetröntgen utav överkroppen och se vad det kan vara som ligger och gnager. Sjukskriva mig ville han inte och när jag ringde i måndags så sa han att han inte visste redigt hur han skulle göra, för det var svårt, han skulle diskutera med min handläggare på fk när hon kom den här veckan som kommer. Så vi får väl se vad som händer, jag har fått medicin som jag ska sova på, men känns som att jag är ständigt trött, somnar ofta i soffan när barnen gått upp på morgonen och sen är jag trött resten utav dagen. Värken i nacke, axlar, armar och händer sitter fortfarande i och nu har jag även fått ont i ländryggen och höfterna, vet inte vad det kan vara om jag sned belastar på nått sätt när jag går. Skönt är det inte i alla fall. Kan knappt sitta upp en längre stund utan blir att jag får gå och lägga mig och vila istället, och det är ju bra när man ska söka arbete.

Nu har dom ju infört en rapport man ska fylla i när man är arbetssökande och skicka in varje månad mellan 1-14 tror jag det var där det står vilket företag man sökt jobb på, vad det är för jobb och vilket datum man sökte jobbet på. Allt för att göra det så besvärligt som möjligt för dom arbetssökande. Känns som ett dagis ungefär, att dom ska ha kolla på en hela tiden, minsta lilla man gör. Jag anser att jag är inte färdigutredd och jag kan inte ge 100% på ett nytt arbete om jag skulle få ett och då vet jag inte varför jag ska söka jobb och skicka in rapporten egentligen. Jag väntar fortfarande svar från arbetsterapeuten på arbetsförmedlingen, för hon har inte gett nått svar ännu om det finns någon stans jag kan få prova på vad jag kan arbeta med och inte. Min läkare har sagt att jag får inte ha tunga lyft och inte heller nått som belastar mina armar, axlar och händer. Hmmm, vad ska jag då söka för jobb? Min arbetsförmedlare sa till mig att jag skulle tänka på ett drömyrke där man inte använde armar och händer, ja, just det ska jag jobba med fötterna då?