Mitt liv efter olyckan

Ja, hur ska jag sammanfatta allt som hänt sedan olyckan?


Innan 1 november 2012 började vi komma på fötter efter föräldraledigheter och båda arbetade och vi kunde spara undan lite pengar för framtiden. Så kom den ödestigna dagen 1 november 2012 som alltid kommer finnas i mitt huvud.


Tiden den dagen precis innan olyckan kommer jag komma ihåg som att det var igår. Det var en kille som skulle hålla på med ventilationen snett ovanför där min kompis satt och arbetade. Han hade en skylift för att komma upp. Vi gick på frukost som vanligt vid 9 och denna killen sa att han skulle va klar till våran frukost var slut 9.15. Det var ingen som sagt till oss att vi inte fick gå tillbaka tidigare till våran arbetsplats för att det var en risk eller nått sånt. Så när jag hade varit iväg på toaletten och varit ute en sväng gick jag och satte mig på min plats. Min kompis som skulle sitta mitt emot mig på andra sidan bordet höll på med lite papper vid en tavla precis bredvid mig. När hon skulle gå och sätta sig för att vi skulle börja arbeta igen ser hon i ögonvrån att nått kommer fallandes ned från taket. Det enda jag kommer ihåg är ett skrik och att hon slänger sig undan för att inte bli träffad. Jag hinner dock inte göra något då jag sitter väldigt tätt mot bordet med min stol för att kunna arbeta. Jag sitter med armbågarna på bordet, röret som är ca 50 cm i dm slår först ut en 3 faskabel, slår i buren till maskinen och slår sönder bordet som jag sitter vid. Då bordet bara hade ben i mitten under så blev det som en vippbräda så när röret slår i där min kompis skulle suttit (eller jag, då min kompis sa efteråt att hon hade tänkt att vi skulle bytt plats) flyger bordet upp på min sida, vilket medföljer att mina armar åker upp och jag slängs bakåt mot ryggstödet på kontorsstolen som jag sitter på. Detta har jag bara fått berättat för mig då jag inte mins nått själv. "Vaknade upp" när jag står ca 10 meter ifrån maskinen och är helt chockad. Mycket tårar kom när chocken kom och mitt största stöd var och är fortfarande min man Nicklas. Jag kämpade mig igenom den arbetsdagen tack vare honom, då dom ansåg på företaget jag var på att efter ca 30 min skulle vi tillbaka och sätta oss och arbeta som att inget hade hänt.
Tårarna kommer fortfarande när jag tänker på det även om det gått 3,5 år sedan det hände. Men den dagen förstörde resten utav mitt liv. Jag kommer aldrig bli den gamla vanliga Sandra igen. Allt rasade för familjen. Våran yngsta dotter var bara 1,5 år då och det enda hon kommer att komma ihåg från sin barndom är hur mamma inte klarar av att leka eller göra nått roligt med henne. Det gör så fruktansvärt ont i mig att hon ska få växa upp med det.


Jag har genom gått flera olika utredningar under denna tiden efter olyckan. Blandanat MMR, smärt rehab, utredning genom AF m.m. Allt har visat som alltid att jag inte kunde arbeta. Nu har jag varit på möte med AF och FK och ska börja arbetsträna. Min ångest satte sig i halsen när dom skrev in mig på AF från och med idag. Har inte hunnit smälta det ännu även om ett möte återstår där det ska bestämmas vart och när jag ska börja arbetsträna. Dock tror varken jag, Nicklas eller min handläggare på FK att jag kommer klara av det även om det bara är 10 timmar i veckan.


Jag känner mig så värdelös när jag inte kan göra nått åt saken för att förbättra våran ekonomi som är en stor bov i hur jag mår. Nicklas jobbar så mycket han orkar och tar även hand om alla mina papper med överklagningar och såna saker som jag själv inte klarar av. Sätter jag mig med mina papper så blir det helt svart för mig, vill bara förtränga allt och stänga in mig i en bubbla.


Det värsta är att det har börjat gå ut över våran största gemensamma dotter och hon är orolig i skolan och frågar hela tiden på morgonen hur lång tid hon ska vara i skolan och såna saker. Hon säger att hon har ont i magen i skolan och ringer hem till mig och gråter för att hon vill komma hem, vilket både jag och hennes lärare är överrens om att det är inte hållbart. Så nu har hennes lärare tagit steget så hon ska få komma till kuratorn och se om hon pratar med henne, för till mig säger hon inget. Hon går och grubblar väldigt mycket, men stänger inne det mesta och det är absolut inte så jag vill att hon ska ha det. Men sen vill jag vara ärlig mot barnen med för dom ser och förstår mer än vad man tror.


Detta skulle kunna pågå i evigheter, men pga min värk kan jag inte skriva mer, men återkommer en annan dag och skriver mer. Det kommer inte bli så sammanhängande heller då allt bara snurrar i huvudet.