Obesitasmottagningen

Idag var jag i Göteborg på Sahlgrenska och tog prover och vägde mig. Då jag varit på infomöte om att få göra en magoperation.


Jag låg precis på gränsen till att ha BMI 40 som gäller i västra Götalands län. Jag pustade ut när sköterskan räknade ut det och fick veta att jag låg på 40 i BMI.


Nu väntar läkarbesök 1 december så får vi se vad läkaren säger. Jag håller alla tummar och tår jag har för att det ska gå vägen så jag verkligen får göra detta nu.

Mycket som dras upp

Sedan 3 veckor tillbaka går jag på Rehab på sjukhuset här i stan. Sammanlagt ska jag vara där i 6 veckor så dom ska utreda mig. Jag får träffa läkare, psykolog, kurator, arbetsterapeut och sjukgymnast.


Första gången jag träffade läkaren var 2:a dagen där. Hon sa att jag hade tydliga symtom på min skada vilket är en whiplashskada som jag nu fått konstaterat. Så nu ska man gå vidare efter att fått diagnosen efter snart 2 år. Trodde det skulle kännas annorlunda efter att man fått diagnosen, men man blir ju inte frisk bara för att man har på papper vad det är jag har så att säga.


Så efter dessa 6 veckorna är det dags att söka upp läkaren igen och han får skriva ett invaliditetsintyg till mig och se vart vi går vidare med det.


Allt dras upp nu med min arbetsgivare och alla inblandade i olyckan. Det känns jobbigt och tungt då jag precis hade lagt detta bakom mig eller hur man ska säga. Jag försöker glömma det, men nu när allt dras upp igen så blir det jätte jobbigt.

Efter operationen

Den 7/8 var det dags för min operation av diskbråcket. Allt gick bra enligt kirurgen som gjorde den, dock fick jag vänta med att äta från kl. 24.00 natten mot den 7 och kom inte ner till operationen förrän vid 19 på kvällen den 7, så det var lite jobbigt.


Nu efter så känner jag inte så stor skillnad. Jag har hemsk värk i ländryggen plus att min värk i nacke och axlar har blivit värre. Min mamma har varit här i veckorna och hjälpt mig med barnen så veckan som kommer är första gången som jag ska vara själv med barnen på kvällarna efter operationen.


Det jag egentligen ville skriva av mig om var hur dom stora tjejernas mamma beter sig. Jag frågade henne förra veckan om det var ok att en av dem stannade en extra natt då min man jobbar ständig natt och jag inte hade någon som kunde passa dom två små medans jag gick på första föräldramötet för våran 6 åring. Man vill ju gärna gå på det då det är första när dom börjar skolan och så.
Då fick jag ett argt sms tillbaka att era problem får ni lösa, tjejerna ska ner hit som vanligt på måndag. Det är inte vårat problem att ni inte kan lösa barnvakt.
Det fanns ingen ranson i vad hon skrev. Det var helt omöjligt att resonera med henne, hon hade satt sig på tvären och så var det, det var det hon sa som gällde. Det gick inte ens om jag skjutsade ner dottern till henne lite senare på kvällen.
Så det har jag lärt mig nu att ärlighet varar inte längst. Ska nog börja göra som dom att smussla med allt och inte berätta nått över huvud taget.
Det jag blir mest ledsen över är hur barnen mår när dom är där. Hon avskärmar dom från omvärden och vill vi ha tag på dom så får vi ringa hem till dom och då står det alltid någon och lyssnar i bakrunden vad dom säger, det märks på dom. Dom är inte sina vanliga glada jag när dom är där nere.
Hon anser att våra telefoner som barnen har här förstör för dom nere hos dom, då hon inte vill att dom håller på med sociala medel, men där biter hon sig själv i tungan då hon själv har kik och chattar med barnen när dom är här. Och vi hindrar henne inte från att ta kontakt med barnen när dom är hos oss.


Detta är en väldigt kort sammanfattning utav allt som har hänt och om hur barnen har det. Är så ledsen så jag orkar inte skriva så mycket mer än så här.

väntan på operation

Nervositeten inför diskbråcksoperationen börjar bli värre och värre.ikväll ska jag lämna iväg våra barn till mormor och morfar som är snälla och ställer upp och tar hand om dem medans jag ligger inlaggd. I morgon kl 10 ska jag skrivas in på Salgrenska i Göteborg och träffa läkare,ortoped,narkosläkare och  sjuksköterska inför operationen på onsdag.
Dom ringde i onsdags förra veckan och berättade att jag skulle få komma in för operation denna veckan.
Det jag är mest orolig för är hur det kommer bli efter operationen.i papprena jag har fått står det att jag får inte böja mig,inte köra bil på 4-6 veckor,inte sitta upp mer än 1 timme om dagen i början,jag får inte bada på ca 2 veckor,ute alltså, då såret inte läkt.det blir en stor omställning.jag kör alltid när vi ska någon stans.det är jag som sköter det mesta här hemma.
Men det blir säkert bra till slut.kommer tänka på mina nära och kära innan operationen.

Mitt liv

Känner att detta kan vara ett ställe där jag kan lufta mina tankar om hur livet är och vad som händer när det gäller allt pga sjukdom, diskbråck m.m.


Där läget ligger nu så väntar jag på att få operera mitt diskbråck, det enda dom sa i Göteborg var att hade jag inte hört nått i september så skulle jag höra av mig till dom. Det är jag själv som får drass med det varje dag och mina barn som får lida pga. att jag inte kan vara med och leka med dom, klättra eller krypa, inte ens hoppa studsmatta med dom. Jag kan knappt städa och hålla ordning på ett hushåll som det är i nuläget. När det var som värst fick jag gå på kryckor också för jag hade bortdomningar i höger ben. Då underlivet domnade bort, fick jag reda på i efterhand, skulle jag ha kontaktat läkare med en gång då det skulle blivit akutoperation. Men det är ju bra då att man får reda på sånt här, eller ska man läsa sig till allt och bli läkare själv och ställa egna diagnoser?


Mitt andra problem jag har med kroppen är efter en arbetsplatsolycka 1 november 2012, vilket ingen vill ta på sig har hänt. Företaget jag är anställd på säger bestämt att ingen blev skadad och så sitter jag här snart 2 år efteråt och har jätte stora problem efter olyckan och ingen tar på sig mina skador. Företaget jag var uthyrd till får vi inte ens någon skaderapport ifrån. Det är inte ens säkert att dom har skrivit någon. Jag pratade med ett ombud på if metall för snart 7-8 månader sedan som skulle hjälpa mig med processen när det gällde olyckan, han sa att det kunde ta tid, men ännu har han inte hört av sig om hur det går eller någonting. Företaget jag är anställd på vägrar köpa ut mig trotts att vi snart har en 20 A4 sidors kompendium om hur dom har betett sig emot mig sedan jag började där i september 2010. Varje gång jag tänker på företaget och att jag ska tillbaka dit får jag sådan panikångest att jag måste ta mediciner. Det är hemskt för än som redan är sjuk och så blir det ännu värre.


Panikångesten har växt fram dom senaste månaderna, när jag tex. ska åka och handla får jag svårt att andas, jag får en klump i magen. Jag drar mig gärna för att åka och handla själv, jag måste ha något annat att fokusera på. Blir lätt att jag går som i en dimma när jag är i affären. Det värsta är att det börjar hända när jag kör bil med. Min körförmåga är inte den bästa, ibland kan jag känna hur jag bara försvinner bort, vilket jag tycker är jätte farligt och äckligt. När man väl kommer tillbaka så tänker man på hur nära det var att det hände en olycka.
Jag fick prova en svagare medicin för panikångesten, men den fungerade i början men i slutet av den provasken så hjälpte dom inte alls. Så nu har jag fått starkare mediciner, men jag måste ta det försiktigt med dom. Mina attacker brukar oftast komma när jag ska åka och handla, när det är mycket folk och när jag tänker på ekonomin.


Våran ekonomi har sjunkit väldigt långt ner sen jag blev sjuk. När jag mått som sämst har jag tröstat mig med att handla kläder eller grejer till familjen på internet, vilket i slutändan resulterar i att man får massa småkrediter som man kunde varit utan och massa småkrediter resulterar i högre kostnader i månaden. Så istället för att ha en bra ekonomi och 4 barn så har det gått så långt att jag sitter och prioriterar vilka räkningar jag ska betala varje månad. Jag sätter hellre mig själv i skiten än någon annan eftersom att det är pga mig som vi sitter där vi gör. Jag prioriterar allt vad som har med huset, boende och fordonen att göra. Resten får tyvärr halka efter, jag kan inte trolla. Jag har mellan 5-6000 kr mindre i månaden när jag är sjukskriven. Även att jag har försäkringar som går in och betalar vissa lån och krediter så hjälper inte det mycket.


Det är ett ständigt kämpande att överleva och att överklaga alla beslut som tas. Jag fick rätt emot a-kassan till slut och fick ut det dom var skyldiga mig, men jag var tvungen att gå ända upp till förvaltningsrätten för att få rätt. Tänk dom som inte orkar att kämpa utan bara nöjer sig med besluten dom får. Hade dom orkat kämpa hade dom kanske fått rätt till slut och mått lite bättre utav att dom fick rätt till slut. Min älskade man är det som får ta alla smällar med överklagan då jag inte har orken till det. Alla frågar hur vi orkar kämpa, men vi måste kämpa för familjen och hos mig finns inte orken, men som tur är så finns den hos min älskade man och vore det inte för honom hade jag inte suttit där jag gör idag. Han har stöttat och hjälpt mig så mycket genom allt detta och det är inte över ännu, vi har hållit på i 2 år snart, vilket känns som en evighet.
Sökte stöd hos en försäkring nu som vi har tecknat genom huslånet som ska gå in och betala hälften om lånet om någon av oss blir sjuka eller dör. Fick då till svar att olyckan hände innan jag tecknade försäkringen och dom kan inte betala ut nått. Det som ska påpekas är då att första ansökan vi skickade in slarvade dom bort mina papper och nu när jag sökte sökte jag för diskbråcket, inte för min skada som hände innan jag tecknade försäkringen. Men det känns som att dom har bara suttit med en stämpel som det står godkänd eller avslag på och på mitt tryckte dom ner den stora avslagsstämpeln på. Denna överklagan håller min man på med nu, då det gäller mycket pengar som vi inte har egentligen.


Det är många som inte har en aning om hur vi har det eller hur jag mår, inte ens dom närmaste. I början skrev man på FB att man hade ont, men fick bara så mycket skit tillbaka. Jag har en sjukdom som inte syns och det som inte syns har man inte. Det var ungefär som när jag var hos sjukgymnasten för några dagar sedan, har dragit mig för att gå dit då jag fått dålig erfarenhet utav dem och det stämde ju igen. Hade med mig en remiss från ortopeden som jag var hos i våras och han kom fram till olika saker i mina axlar och armar. När sjukgymnasten kollade på mig så höll hon inte alls med om det, hon baktalade allt vad ortopeden hade sagt om varför jag har värk i axlar, nacke och armar. Enligt henne har jag bara generell smärta. Sedan frågade hon mig vad jag skulle vilja ha för hjälp utav dom. Är det inte meningen att det är sjukgymnasten som ska säga till mig att nu börjar vi med det här så får vi se vad som händer m.m. Det är ju ungefär som hos läkaren, man ska vara utbildad och ställa egen diagnos och nu skulle jag berätta vad för träningsform som skulle vara bra för mig. När jag sa att jag stod i kö upp till Rehab på sjukhuset för en bedömning hos dom blev hon jätte förvånad och undrade varför.