Under hela dagen igår kände jag mig trött och kändes som att jag kunde somna vilken minut som helst. Men även om min andra hälft var hemma så var det jag som åkte och hämtade barnen från dagis. Hade gråten i halsen hela tiden. Stina följde med en kompis hem så hade bara Märta hemma. Tänkte att då får jag lite lugn och ro, men inte, så fort jag försökte lägga mig ner och vila lite, så kom hon med böcker eller skulle klättra över mig hela tiden, så så mycket vila blev det inte för min del.
Den andra hälften verkar tycka att datorn är mer intressant än att se till så att familjen mår bra.
Men enligt vissa är jag inte sjuk, jag tycker bara det är jobbigt att gå tillbaka till jobbet efter semester och mammaledigt. Försöker förklara flera flera gånger hur jag mår och jämföra med hur den andra personen mådde när den hade samma sak, men enligt den personen mår jag långt ifrån som denne gjorde. Hur personen i fråga nu kan säga hur jag mår, det vet jag inte:(.
Dom som får mig att kämpa är mina barn som måste tas om hand. Men tyvärr går det ut över dom också att mamma inte mår bra. Vilket jag tycker är mycket tråkigt, deras mamma ska ju vara den glada mamman som busar och skojar med dom och mår bra, men istället kommer den stora tjejen och klappar mig på axeln och frågar hur jag mår och den minsta torkar mina tårar på kinderna.
Jag har varit i kontakt med läkaren, men har ju självsjukskrivning i 7 dagar först, sen ska jag kontakta dom igen så får vi se vad som hände. Sökte för huvudvärk först, men vet inte om det kan vara en början till detta:(. Jag var och jobbade 2 dagar i början av veckan, men då gick jag dom i en dimma, på tisdagen orkade jag inte ens prata med mina jobbarkompisar, så jobbigt var det för mig. Måndagen var nästan bara tårar hela dagen så den dagen var inget bra heller:(.
http://www.qilinpsykologkonsult.com/psykolog/testutbrandhet.html
Hittade detta testet. Gjorde det och då svarade jag med 4:or på alla utom 2 frågor. Det är precis så som jag känner mig. Livet känns inte meningsfullt längre. Minnet börjar försämras och jag glömmer saker hela tiden. Här om dagen så fixade jag kaffe åt Nicklas som jag skulle hälla upp i en termos åt honom, när jag kommer hem från mina besök säger han att microvärmt kaffe inte var så gott. Då hade jag helt glömt av att jag hade satt igång kaffet och åkt iväg.
Man börjar undra vart det ska sluta om jag inte får någon hjälp snart:(
Det kom känns jobbigast är att personen som står mig närmast inte tror på mig utan säger hela tiden att jag bara gnäller och skyller allt på honom och om jag inte orkar städa så kan jag strunta i det, men så vill jag inte ha det. Jag gör det jag känner att jag orkar fast i min egen takt. Istället för att förstå hur jag mår och hjälpa mig att må bättre så bråkar vi om det. Jag vill inte ha det så här, jag orkar inte mer snart. Jag har vänner som tror på mig också, men det som tar hårdast och gör mig så ledsen är att den jag älskar mest av alla inte tror på mig när jag berättar hur jag mår.
