Mitt liv

Känner att detta kan vara ett ställe där jag kan lufta mina tankar om hur livet är och vad som händer när det gäller allt pga sjukdom, diskbråck m.m.


Där läget ligger nu så väntar jag på att få operera mitt diskbråck, det enda dom sa i Göteborg var att hade jag inte hört nått i september så skulle jag höra av mig till dom. Det är jag själv som får drass med det varje dag och mina barn som får lida pga. att jag inte kan vara med och leka med dom, klättra eller krypa, inte ens hoppa studsmatta med dom. Jag kan knappt städa och hålla ordning på ett hushåll som det är i nuläget. När det var som värst fick jag gå på kryckor också för jag hade bortdomningar i höger ben. Då underlivet domnade bort, fick jag reda på i efterhand, skulle jag ha kontaktat läkare med en gång då det skulle blivit akutoperation. Men det är ju bra då att man får reda på sånt här, eller ska man läsa sig till allt och bli läkare själv och ställa egna diagnoser?


Mitt andra problem jag har med kroppen är efter en arbetsplatsolycka 1 november 2012, vilket ingen vill ta på sig har hänt. Företaget jag är anställd på säger bestämt att ingen blev skadad och så sitter jag här snart 2 år efteråt och har jätte stora problem efter olyckan och ingen tar på sig mina skador. Företaget jag var uthyrd till får vi inte ens någon skaderapport ifrån. Det är inte ens säkert att dom har skrivit någon. Jag pratade med ett ombud på if metall för snart 7-8 månader sedan som skulle hjälpa mig med processen när det gällde olyckan, han sa att det kunde ta tid, men ännu har han inte hört av sig om hur det går eller någonting. Företaget jag är anställd på vägrar köpa ut mig trotts att vi snart har en 20 A4 sidors kompendium om hur dom har betett sig emot mig sedan jag började där i september 2010. Varje gång jag tänker på företaget och att jag ska tillbaka dit får jag sådan panikångest att jag måste ta mediciner. Det är hemskt för än som redan är sjuk och så blir det ännu värre.


Panikångesten har växt fram dom senaste månaderna, när jag tex. ska åka och handla får jag svårt att andas, jag får en klump i magen. Jag drar mig gärna för att åka och handla själv, jag måste ha något annat att fokusera på. Blir lätt att jag går som i en dimma när jag är i affären. Det värsta är att det börjar hända när jag kör bil med. Min körförmåga är inte den bästa, ibland kan jag känna hur jag bara försvinner bort, vilket jag tycker är jätte farligt och äckligt. När man väl kommer tillbaka så tänker man på hur nära det var att det hände en olycka.
Jag fick prova en svagare medicin för panikångesten, men den fungerade i början men i slutet av den provasken så hjälpte dom inte alls. Så nu har jag fått starkare mediciner, men jag måste ta det försiktigt med dom. Mina attacker brukar oftast komma när jag ska åka och handla, när det är mycket folk och när jag tänker på ekonomin.


Våran ekonomi har sjunkit väldigt långt ner sen jag blev sjuk. När jag mått som sämst har jag tröstat mig med att handla kläder eller grejer till familjen på internet, vilket i slutändan resulterar i att man får massa småkrediter som man kunde varit utan och massa småkrediter resulterar i högre kostnader i månaden. Så istället för att ha en bra ekonomi och 4 barn så har det gått så långt att jag sitter och prioriterar vilka räkningar jag ska betala varje månad. Jag sätter hellre mig själv i skiten än någon annan eftersom att det är pga mig som vi sitter där vi gör. Jag prioriterar allt vad som har med huset, boende och fordonen att göra. Resten får tyvärr halka efter, jag kan inte trolla. Jag har mellan 5-6000 kr mindre i månaden när jag är sjukskriven. Även att jag har försäkringar som går in och betalar vissa lån och krediter så hjälper inte det mycket.


Det är ett ständigt kämpande att överleva och att överklaga alla beslut som tas. Jag fick rätt emot a-kassan till slut och fick ut det dom var skyldiga mig, men jag var tvungen att gå ända upp till förvaltningsrätten för att få rätt. Tänk dom som inte orkar att kämpa utan bara nöjer sig med besluten dom får. Hade dom orkat kämpa hade dom kanske fått rätt till slut och mått lite bättre utav att dom fick rätt till slut. Min älskade man är det som får ta alla smällar med överklagan då jag inte har orken till det. Alla frågar hur vi orkar kämpa, men vi måste kämpa för familjen och hos mig finns inte orken, men som tur är så finns den hos min älskade man och vore det inte för honom hade jag inte suttit där jag gör idag. Han har stöttat och hjälpt mig så mycket genom allt detta och det är inte över ännu, vi har hållit på i 2 år snart, vilket känns som en evighet.
Sökte stöd hos en försäkring nu som vi har tecknat genom huslånet som ska gå in och betala hälften om lånet om någon av oss blir sjuka eller dör. Fick då till svar att olyckan hände innan jag tecknade försäkringen och dom kan inte betala ut nått. Det som ska påpekas är då att första ansökan vi skickade in slarvade dom bort mina papper och nu när jag sökte sökte jag för diskbråcket, inte för min skada som hände innan jag tecknade försäkringen. Men det känns som att dom har bara suttit med en stämpel som det står godkänd eller avslag på och på mitt tryckte dom ner den stora avslagsstämpeln på. Denna överklagan håller min man på med nu, då det gäller mycket pengar som vi inte har egentligen.


Det är många som inte har en aning om hur vi har det eller hur jag mår, inte ens dom närmaste. I början skrev man på FB att man hade ont, men fick bara så mycket skit tillbaka. Jag har en sjukdom som inte syns och det som inte syns har man inte. Det var ungefär som när jag var hos sjukgymnasten för några dagar sedan, har dragit mig för att gå dit då jag fått dålig erfarenhet utav dem och det stämde ju igen. Hade med mig en remiss från ortopeden som jag var hos i våras och han kom fram till olika saker i mina axlar och armar. När sjukgymnasten kollade på mig så höll hon inte alls med om det, hon baktalade allt vad ortopeden hade sagt om varför jag har värk i axlar, nacke och armar. Enligt henne har jag bara generell smärta. Sedan frågade hon mig vad jag skulle vilja ha för hjälp utav dom. Är det inte meningen att det är sjukgymnasten som ska säga till mig att nu börjar vi med det här så får vi se vad som händer m.m. Det är ju ungefär som hos läkaren, man ska vara utbildad och ställa egen diagnos och nu skulle jag berätta vad för träningsform som skulle vara bra för mig. När jag sa att jag stod i kö upp till Rehab på sjukhuset för en bedömning hos dom blev hon jätte förvånad och undrade varför.