Gått en längre tid nu

Ja, nu har det gått en längre tid sedan jag var här inne och skrev. I början skrev jag dagligen, men nu blir det mindre och mindre då jag har stora problem att sitta vid datorn längre stunder och ibland även kortare stunder.


Gbp op gick som sagt bra och jag har inte haft några men utav den och inga komplikationer. Än så länge har jag gått ner 37 kg, men har fortfarande 8 kg kvar ungefär till målvikt. Men jag kan inte komma ihåg när jag vägde så här pass lite sist. Det måste ha varit när jag gick på mellanstadiet ungefär. Kroppen vill dock inte vara med någon längre period nu pga värken jag har. Den har tyvärr blivit värre sedan jag gjorde op, men det var ingen som lovade att den skulle bli bättre heller och jag vill absolut inte ha min op ogjord.
Enda skillnaden efter op det är att jag måste ta mina vitaminer varje dag. Annars kan jag äta allt fast i mindre portioner. Vissa saker "dumpar" jag på, då börjar jag svettas, må illa och blir extremt trött. Men för att få reda på vad det är jag "dumpar" utav måste man testa sig fram i matväg. Sen när man testat så vet man att detta ska jag inte äta någon mer gång och då undviker man det så mycket som möjligt. Sen har jag själv valt att ta bort kolhydrater så gott det går i min mat och äter bara sallad och proteiner. Jag känner att min mage mår bäst utav det. Det är inget jag saknar i maten heller.


För ca 6 månader sedan skickade jag in en egenremiss till Gotfridskliniken i Göteborg som är specialiserade på fibromyalgi. Dom hade 6 månaders väntetid för att få komma dit och träffa en läkare. Mina tankar om FM började snurra för ca 1 år sedan när jag träffade en tjej på R46 på sjukhuset här i stan. Hon har FM och när jag förklarade för henne att sjukgymnasten på R46 hade undersökt mig och tryckt på vissa punkter så sa hon att det låter som att du också har FM. Sjukgymnasten sa när han undersökte mig "att här är det nått som inte är riktigt". Jag hade då inte fått någon diagnos utav någon läkare över huvud taget efter min olycka 1 november 2012.
11/11 fick jag en tid på eftermiddagen till Gotfridskliniken och skulle träffa överläkaren där. När jag kommer dit är jag hur nervös som helst då det var första läkarbesöket på hur länge som helst som jag skulle gå på själv. Men allt gick bra. Jag fick förklara lite hur mitt liv med smärtorna såg ut och hur det kändes m.m. Jag fick lämna 5 rör med blod för att ta olika prover. Sen var det dags att kolla mina triggerpunkter. Han klämde på olika punkter och fick det till 16 st. Har man 11 st punkter så har man diagnosen FM. Sen gick han och hämtade en sjukgymnast också för att få ett andra utlåtande och hon fick det också till 16 av 18 punkter. Så nu har jag diagnoserna whiplash, diskbråck och även FM. Det var ingen glädjande nyhet att få denna diagnosen direkt, men ändå en lättnad att få det bekräftat.
Självklart blev jag väldigt nedstämd och har inte lyckats ta mig upp ännu ifrån det efter jag fick diagnosen och fick smälta det lite. Först ville man inte ta in det, men sen när man tagit in det och landat lite så gick humöret ner.
Många frågar hur det är med mig och för att slippa dra alla utlägg igen och igen säger jag "det går" fast att jag mår hur dåligt som helst. Får ofta till svar att man inte ska gå och gräva ner sig i det, men det är inte så lätt, man måste få tillåta sig själv att bli ledsen. Jag har varit stark tillräckligt länge nu jag har också en gräns för hur mycket jag orkar att hålla uppe min fasad inför alla. Men dom som inte har levt med sådan smärta och värk som jag har kan inte förstå hur det är, dom kan inte sätta sig in i hur det är att ha konstant värk, ingen medicin som hjälper och inte kunna umgås med sin familj eller leka med barnen som man gjorde innan olyckan. Man ska bara rycka upp sig och gå vidare som om inget har hänt.


Är det något som någon undrar över så är det bara att skriva en komentar så svarar jag så gott det går på frågorna.

Operation avklarad

Nu är op avklarad. Gjorde den 30 mars och har gått ner 15 kg sedan 28 februari. Hoppas det fortsätter så. Känner på kläderna att jag kommer i kläder som jag aldrig använt innan.


Dock har jag tråkiga nyheter också. Har fått avslag på min överklagan som jag skickade in till Trygg Hansa. Det är visst meningen att man ska ha en försäkring, men den ska inte gälla när väl olyckan är framme. Dom påstår att Whiplach bara kan flyga på än sådär. Jag orkar snart inte mer.

Datum för möte med kirurgen fastställt

Idag fick jag brev om att min journal skickats till Sofiahemmet i Stockholm och dom skulle höra av sig sen om tid hos dom. När jag hade läst brevet så ringde dom och sa att den 26/2 kl 14 ska jag dit och träffa kirurg, dietist och ta prover och ekg. Så nu är det nära och händer mycket.

Oj, nu har det hänt en hel del

Eller jo, lite har det allt hänt, men vissa saker har inte blivit som jag velat eller så är det fortfarande en process.


Vi kan börja med mina möten på obesitasmottagningen på Sahlgrenska i Göteborg. Jag var och träffade sköterskan den 27 oktober och tog lite prover eftersom att jag inte hade gått genom vc utan skickat in egenremiss. Då låg mitt bmi på 39,95 när hon räknade ut det. Tänkte då att f.n klarar jag inte gränsen på 40 denna gången heller, för det var vad jag åkte på för 3 år sedan när jag ansökte. Men hon avrundade det så jag fick 40 i bmi. Skoja att jag var glad när jag gick där ifrån. Fick med en folder om hur operationen går till och vad som händer m.m.


1 december träffade jag läkaren och han frågade lite om varför jag ville gå ner i vikt och hur länge jag hade varit överviktig. Det blev även mätning och vägning hos honom. På vägen ner hade jag druckit 1 liter vatten och var jätte kissnödig. Jag skulle inte va fastande när jag träffade honom som jag skulle vara när jag träffade sköterskan. Nu låg mitt bmi på 40,08 och enligt läkaren så skulle det inte vara några problem för min del att få en operation. Han pratade om riskerna och hur operationen gick till.
Han sa även att han satt i rådet som skulle träffas fredagen efter jag var hos honom och då skulle dom ta upp mitt ärende.


Jag gick som på nålar hela tiden från det mötet, men jag var även glad för det han sagt på mötet. Jag kunde inte hålla mig tills brevet kom så på tisdagen veckan efter ringde jag och kollade om jag hade blivit godkänd på konferensen som dom hade den 5 december. Fick svaret att det hade jag blivit. Skoja att jag var glad efteråt. Jag påpekade att jag ville utnyttja vårdgarantin, men dom sa att vid jul och nyår så gjorde dom inga operationer så vi skulle kolla av efter nyår när sjukhusen började skicka in sina listor på hur många som dom tog emot för operation.


Veckan efter nyår ringde jag ner och kollade hur det låg till, då hade dom precis börjat kolla på allt. Sedan har jag ringt en gång i veckan och kollat hur jag ligger till i kön. Men dock är kön väldigt lång i Västra Götaland, så när jag pratade med dom i torsdags frågade dom om det var ok om jag blev opererad i Stockholm istället då dom ansåg att dom inte kommer kunna hålla vårdgarantin. Och för min del har det ingen betydelse var jag blir opererad. Jag har ställt in mig på att göra operationen och då vill jag göra den. Så min vårdgaranti går ut i början av mars. Förhoppningsvis får jag ett brev i början av veckan som kommer.


Har en snäll mamma som kommer ner och tar hand om barnen när jag opereras och dom första dagarna. Så min man kan arbeta.


Så det är där vi ligger nu med gastric bypass operationen.


Med allt det andra som har med min arbetsskada att göra ska vi nästan inte prata om. Jag har gått på rehab för en utredning i 6 veckor och fick (efter två års väntetid) diagnosen whiplash. Detta kommer jag att få leva med resten av mitt liv. Kan säga att jag sjönk ner en del när jag fick reda på det, även om vi hade sagt att det var det från första början.


Sen är det massa bråk med försäkringsbolag då dom anser att min skada har inget med arbetsplatsolyckan att göra. Det är ingen som tar nått ansvar ännu för vad som hänt. Men här sitter jag och kommer ha problem livet ut.

Min läkare sa det då jag fortfarande har problem efter diskbråcket att det kommer jag också få leva med, men han tyckte ändå att det var bra att jag gjorde operationen. Så jag kommer inte kunna lyfta tunga saker i resten av mitt liv, jag kommer inte kunna arbeta med det jag gör nu, men endå  släpper inte företaget jag är på mig så jag kan gå vidare. Dom går inte med på mina villkor så jag kan gå vidare och börja arbetsträna och se vad jag klarar av att göra.


Bara att sitta vid datorn och skriva detta i omgångar har gjort att jag fått gå och lägga mig pga värken.


Men jag är lycklig skattat också med vänner som förstår mig och håller kontakten efter våran tid på rehab. Fick många fina vänner där igenom.