Efter operationen

Den 7/8 var det dags för min operation av diskbråcket. Allt gick bra enligt kirurgen som gjorde den, dock fick jag vänta med att äta från kl. 24.00 natten mot den 7 och kom inte ner till operationen förrän vid 19 på kvällen den 7, så det var lite jobbigt.


Nu efter så känner jag inte så stor skillnad. Jag har hemsk värk i ländryggen plus att min värk i nacke och axlar har blivit värre. Min mamma har varit här i veckorna och hjälpt mig med barnen så veckan som kommer är första gången som jag ska vara själv med barnen på kvällarna efter operationen.


Det jag egentligen ville skriva av mig om var hur dom stora tjejernas mamma beter sig. Jag frågade henne förra veckan om det var ok att en av dem stannade en extra natt då min man jobbar ständig natt och jag inte hade någon som kunde passa dom två små medans jag gick på första föräldramötet för våran 6 åring. Man vill ju gärna gå på det då det är första när dom börjar skolan och så.
Då fick jag ett argt sms tillbaka att era problem får ni lösa, tjejerna ska ner hit som vanligt på måndag. Det är inte vårat problem att ni inte kan lösa barnvakt.
Det fanns ingen ranson i vad hon skrev. Det var helt omöjligt att resonera med henne, hon hade satt sig på tvären och så var det, det var det hon sa som gällde. Det gick inte ens om jag skjutsade ner dottern till henne lite senare på kvällen.
Så det har jag lärt mig nu att ärlighet varar inte längst. Ska nog börja göra som dom att smussla med allt och inte berätta nått över huvud taget.
Det jag blir mest ledsen över är hur barnen mår när dom är där. Hon avskärmar dom från omvärden och vill vi ha tag på dom så får vi ringa hem till dom och då står det alltid någon och lyssnar i bakrunden vad dom säger, det märks på dom. Dom är inte sina vanliga glada jag när dom är där nere.
Hon anser att våra telefoner som barnen har här förstör för dom nere hos dom, då hon inte vill att dom håller på med sociala medel, men där biter hon sig själv i tungan då hon själv har kik och chattar med barnen när dom är här. Och vi hindrar henne inte från att ta kontakt med barnen när dom är hos oss.


Detta är en väldigt kort sammanfattning utav allt som har hänt och om hur barnen har det. Är så ledsen så jag orkar inte skriva så mycket mer än så här.

väntan på operation

Nervositeten inför diskbråcksoperationen börjar bli värre och värre.ikväll ska jag lämna iväg våra barn till mormor och morfar som är snälla och ställer upp och tar hand om dem medans jag ligger inlaggd. I morgon kl 10 ska jag skrivas in på Salgrenska i Göteborg och träffa läkare,ortoped,narkosläkare och  sjuksköterska inför operationen på onsdag.
Dom ringde i onsdags förra veckan och berättade att jag skulle få komma in för operation denna veckan.
Det jag är mest orolig för är hur det kommer bli efter operationen.i papprena jag har fått står det att jag får inte böja mig,inte köra bil på 4-6 veckor,inte sitta upp mer än 1 timme om dagen i början,jag får inte bada på ca 2 veckor,ute alltså, då såret inte läkt.det blir en stor omställning.jag kör alltid när vi ska någon stans.det är jag som sköter det mesta här hemma.
Men det blir säkert bra till slut.kommer tänka på mina nära och kära innan operationen.

Mitt liv

Känner att detta kan vara ett ställe där jag kan lufta mina tankar om hur livet är och vad som händer när det gäller allt pga sjukdom, diskbråck m.m.


Där läget ligger nu så väntar jag på att få operera mitt diskbråck, det enda dom sa i Göteborg var att hade jag inte hört nått i september så skulle jag höra av mig till dom. Det är jag själv som får drass med det varje dag och mina barn som får lida pga. att jag inte kan vara med och leka med dom, klättra eller krypa, inte ens hoppa studsmatta med dom. Jag kan knappt städa och hålla ordning på ett hushåll som det är i nuläget. När det var som värst fick jag gå på kryckor också för jag hade bortdomningar i höger ben. Då underlivet domnade bort, fick jag reda på i efterhand, skulle jag ha kontaktat läkare med en gång då det skulle blivit akutoperation. Men det är ju bra då att man får reda på sånt här, eller ska man läsa sig till allt och bli läkare själv och ställa egna diagnoser?


Mitt andra problem jag har med kroppen är efter en arbetsplatsolycka 1 november 2012, vilket ingen vill ta på sig har hänt. Företaget jag är anställd på säger bestämt att ingen blev skadad och så sitter jag här snart 2 år efteråt och har jätte stora problem efter olyckan och ingen tar på sig mina skador. Företaget jag var uthyrd till får vi inte ens någon skaderapport ifrån. Det är inte ens säkert att dom har skrivit någon. Jag pratade med ett ombud på if metall för snart 7-8 månader sedan som skulle hjälpa mig med processen när det gällde olyckan, han sa att det kunde ta tid, men ännu har han inte hört av sig om hur det går eller någonting. Företaget jag är anställd på vägrar köpa ut mig trotts att vi snart har en 20 A4 sidors kompendium om hur dom har betett sig emot mig sedan jag började där i september 2010. Varje gång jag tänker på företaget och att jag ska tillbaka dit får jag sådan panikångest att jag måste ta mediciner. Det är hemskt för än som redan är sjuk och så blir det ännu värre.


Panikångesten har växt fram dom senaste månaderna, när jag tex. ska åka och handla får jag svårt att andas, jag får en klump i magen. Jag drar mig gärna för att åka och handla själv, jag måste ha något annat att fokusera på. Blir lätt att jag går som i en dimma när jag är i affären. Det värsta är att det börjar hända när jag kör bil med. Min körförmåga är inte den bästa, ibland kan jag känna hur jag bara försvinner bort, vilket jag tycker är jätte farligt och äckligt. När man väl kommer tillbaka så tänker man på hur nära det var att det hände en olycka.
Jag fick prova en svagare medicin för panikångesten, men den fungerade i början men i slutet av den provasken så hjälpte dom inte alls. Så nu har jag fått starkare mediciner, men jag måste ta det försiktigt med dom. Mina attacker brukar oftast komma när jag ska åka och handla, när det är mycket folk och när jag tänker på ekonomin.


Våran ekonomi har sjunkit väldigt långt ner sen jag blev sjuk. När jag mått som sämst har jag tröstat mig med att handla kläder eller grejer till familjen på internet, vilket i slutändan resulterar i att man får massa småkrediter som man kunde varit utan och massa småkrediter resulterar i högre kostnader i månaden. Så istället för att ha en bra ekonomi och 4 barn så har det gått så långt att jag sitter och prioriterar vilka räkningar jag ska betala varje månad. Jag sätter hellre mig själv i skiten än någon annan eftersom att det är pga mig som vi sitter där vi gör. Jag prioriterar allt vad som har med huset, boende och fordonen att göra. Resten får tyvärr halka efter, jag kan inte trolla. Jag har mellan 5-6000 kr mindre i månaden när jag är sjukskriven. Även att jag har försäkringar som går in och betalar vissa lån och krediter så hjälper inte det mycket.


Det är ett ständigt kämpande att överleva och att överklaga alla beslut som tas. Jag fick rätt emot a-kassan till slut och fick ut det dom var skyldiga mig, men jag var tvungen att gå ända upp till förvaltningsrätten för att få rätt. Tänk dom som inte orkar att kämpa utan bara nöjer sig med besluten dom får. Hade dom orkat kämpa hade dom kanske fått rätt till slut och mått lite bättre utav att dom fick rätt till slut. Min älskade man är det som får ta alla smällar med överklagan då jag inte har orken till det. Alla frågar hur vi orkar kämpa, men vi måste kämpa för familjen och hos mig finns inte orken, men som tur är så finns den hos min älskade man och vore det inte för honom hade jag inte suttit där jag gör idag. Han har stöttat och hjälpt mig så mycket genom allt detta och det är inte över ännu, vi har hållit på i 2 år snart, vilket känns som en evighet.
Sökte stöd hos en försäkring nu som vi har tecknat genom huslånet som ska gå in och betala hälften om lånet om någon av oss blir sjuka eller dör. Fick då till svar att olyckan hände innan jag tecknade försäkringen och dom kan inte betala ut nått. Det som ska påpekas är då att första ansökan vi skickade in slarvade dom bort mina papper och nu när jag sökte sökte jag för diskbråcket, inte för min skada som hände innan jag tecknade försäkringen. Men det känns som att dom har bara suttit med en stämpel som det står godkänd eller avslag på och på mitt tryckte dom ner den stora avslagsstämpeln på. Denna överklagan håller min man på med nu, då det gäller mycket pengar som vi inte har egentligen.


Det är många som inte har en aning om hur vi har det eller hur jag mår, inte ens dom närmaste. I början skrev man på FB att man hade ont, men fick bara så mycket skit tillbaka. Jag har en sjukdom som inte syns och det som inte syns har man inte. Det var ungefär som när jag var hos sjukgymnasten för några dagar sedan, har dragit mig för att gå dit då jag fått dålig erfarenhet utav dem och det stämde ju igen. Hade med mig en remiss från ortopeden som jag var hos i våras och han kom fram till olika saker i mina axlar och armar. När sjukgymnasten kollade på mig så höll hon inte alls med om det, hon baktalade allt vad ortopeden hade sagt om varför jag har värk i axlar, nacke och armar. Enligt henne har jag bara generell smärta. Sedan frågade hon mig vad jag skulle vilja ha för hjälp utav dom. Är det inte meningen att det är sjukgymnasten som ska säga till mig att nu börjar vi med det här så får vi se vad som händer m.m. Det är ju ungefär som hos läkaren, man ska vara utbildad och ställa egen diagnos och nu skulle jag berätta vad för träningsform som skulle vara bra för mig. När jag sa att jag stod i kö upp till Rehab på sjukhuset för en bedömning hos dom blev hon jätte förvånad och undrade varför.

Allt känns likgiltigt som det är nu

I tankarna känns det som att allt kan kvitta nu, men självklart försöker jag att inte stå fast vid vad jag tänker.

Idag fixade jag däcken på bilen, 100 kr och så var det klart, gubben försökte i helgen, men han fick inte loss ett däck bak, så vi sa att då kan man lika gärna betala 100 kr och få det gjort, känns skönt att ha det klart, då det var -2 i natt när han åkte hem.

Fick åka in lite tidigare till stan idag än vad jag tänkte, Emma ringde när hon var på bussen, då hade hon glömt sitt busskort hemma i sin mammas jacka, men busschaffören var så snäll så han lät Emma åka med in till skolan ändå, men hon var orolig för hur hon skulle ta sig hem. Så jag fick åka och lämna det i hennes jacka, men det gjorde ju inget eftersom att jag ändå skulle in till stan.

Sen blev det en tur in i en affär för att fixa en julklapp till min bror och hans tjej ifrån barnen, hittade en del utav det jag skulle ha, men kan säkert hitta resten på en annan affär så det är lugnt. Men fy vad jag mådde dåligt efter jag varit inne i affären. Svettades och mådde helt kasst rent ut sagt.

Efter affären var det dags för möte med arbetsterapeuten på AF och arbetesterapeuten som är på medborgarskolan här i Borås. Dom ska göra en utredning på vad jag klarar av och vilken nivå jag står på, då varken dom eller jag vet det. Så vi pratade lite om vad dom gjorde och sånt där, så det var lite sy, lite data, lite matlagning, lite bakning och så hade dom en eltavla som man skulle dra el så en lampa lös enligt en ritning. Till att börja med ska jag vara där i 3 veckor, men kan även bli 5 veckor också. Ska börja halvtid och sedan trappa upp i den takten jag själv orkar. Så den utredningen är det start på redan på tisdag nästa vecka den 12 november. Känns både bra och dåligt, man blir lite omtumlad när man inser att man ska börja få lite rutiner i vardagen igen, men ändå är det bra. Jag behöver en spark i röven för att komma igång och att någon tar tag i det så man börjar någon stans och tar det lite lugnt inte rusar in i något.

Jag även ska föra dagbok hur jag mår även på kvällar och nätter. För det är ju som dom sa "många kör på här inne och visar inte hur dom mår egentligen, men sen när dom kommer hem kan dom inte göra nått alls" och jag vet att jag själv är den personen.
Jag ställer så höga krav på mig själv på att jag ska klara vissa saker, fast att jag inte kan det nu efter olyckan. Det går inte att ändra en person bara med ett finger knäpp. Jag är en sådan person också som vill ha koll på allt och det ska göras på mitt sätt, jag kan säga att det är jätte svårt att släppa taget om det med. Det kan gälla matlagning, hur disken i diskmaskinen står. Ibland när barnen ställer in disken så går jag där och plockar om, fast att jag vet att det har ingen betydelse, huvudsaken är att den står i maskinen. Gäller samma sak med städning, ber jag barnen hjälpa till och dom gör det och dom är duktiga, så går jag ändå med dammsugaren en gång till där dom redan varit. Matlagningen med, är gubben där och rör i grytorna och jag redan bestämt hur den ska lagas då blir det jobbigt för mig, så jag har mycket att jobba med när det gäller att släppa taget om saker och ting och det går inte häller på en handvändning.

Jag säger absolut inte det att jag inte tycker det är bra att barnen och gubben hjälper till, men det är inne i mitt huvud så gör jag på ett sätt och dom på ett annat, men jag tycker mitt sätt ska det vara på även om det inte alltid är rätt. Men som sagt måste lära mig att släppa in flera och hjälpa till, för det finns ingen möjlighet att jag klarar av allt som jag gjort tidigare helt själv. Jag gjorde ett stort framsteg när jag lät barnen börja med maten när dom kom hem tidigare efter skolan, så den var klar när jag och dom små kom hem, men sen trappades det av efter olyckan och sjukskrivningen.

Så slutsatsen är att jag har mycket att jobba med själv.

Dåliga dagar

Igår när allt kom ifatt mig som vanligt på söndagskvällarna när jag sitter själv så sjönk jag bara längre och längre ner i mig själv. Svårt att beskriva hur man känner sig, men det känns som att man skiter i vilket just nu, man kan nästan säga att man skiter i allt och bara tänker på sig själv, det är hemskt att skriva så, men lite sån känns det som.

Har varit jätte trött idag och pendlat mellan soffan och fåtöljen. Fick åka in till stan lite snabb då dom ringde och sa att bilen var klar, så då blev man "bara" 9 422 kr fattigare, men enligt gubben gick bilen bättre nu i alla fall, tror det var behövligt att alla dom delarna behövde bytas. Det tråkiga är nu att vi har bara en nyckel, men det är ju sånt man får komma ihåg bara.

I morgon ska jag på studiebesök med arbetsförmedlingen på medborgarskolan, får vi se vad som händer där, säger varken ja eller nej nu när jag är helt tom i huvudet. Men det kommer säkert bli jätte kul och då får man ju reda på vad man klarar av.

Rensade ur bland barnens leksaker som jag bara lagt upp på vinden innan. Det slutade i 4 sopsäckar med nallar, 1 säck med leksaker till yngre barn och en halv säck med leksaker till lite äldre barn. Känns skönt att kunna lämna iväg det och ändå har barnen massa leksaker kvar.

Möte på AF idag

Mötet på AF idag gick över förväntan, satt där inne i nästan en timme och det kändes inte så alls. Det var möte med min nya handläggare och en arbetsterapeut ifrån AF och jag kände att dom lyssnade på mig båda två, som dom sa, så måste jag säga hur jag mår och hur en dag ser ut för mig då dom vill ha en hel syn på hur jag har det. När jag berättade hur min arbetsgivare hade gjort eller inte gjort med rehabiliteringen så hade dom samma synpunkt som jag och dom undrade varför jag inte fick ersättning för det jag skulle pga att jag kommer ha dom här skadorna hela livet.

Så på tisdag ska jag på studiebesök på ett ställe här i stan där dom bedömer vad jag klarar av och såna saker. Vi skulle börja lite försiktigt med 4 timmar om dagen och sen trappa upp i så fall. Det skulle göras i ca 5 veckor. Och då skulle dom göra bedömningen mot det administrativa, eftersom att jag redan vet att jag inte klarar av industriarbetet. Så det känns faktiskt bra.

Jag märker ju själv att jag stänger in mig mycket som det är nu, det blir för det mesta att man lämnar barnen på dagis och sen åker man hem. Idag låg jag och läste en stund efter jag hade duschat efter barnen åkt till dagis, då blev jag så trött att jag orkade inte hålla ögonen öppna, så då somnade jag och sov säkert minst 1 timme, men ändå är jag trött. Men det var som dom sa på AF att hela situationen och värken gör att det tär mer på än än vad det skulle göra om jag inte hade varit i min situation, så dom sa att det var förståeligt. Så det kändes bra att dom lyssnade på mig och dom förstod att hur jag kände det att jag bara svävar runt och ingen tar tag i mig och visar mig vilken väg jag ska gå. Plus att jag inte får igång a-kassan gör ju mycket också. Och jag fick lite mer information än jag hade sedan innan om a-kassan. Så vi får väl se hur det går.

Nära att ge upp nu

Ja, allt går emot mig nu. I fredags skulle jag in snabbt till stan handla, hämta Emma och sen tanka bilen så den var klar till lördagen när vi skulle åka till Vimmerby och gå på kvällsteater med Emil i Lönneberga. När jag tankat ska jag sätta mig i bilen och starta. Inte ett liv i bilen, håller på ett tag frågar dom inne på bilverkstan, gubben kommer in med min lilla röda och vi får ringa bergarn till slut. Så den blev stående över helgen och vi fick ta den lilla röda upp till Vimmerby i lördags. Igår ringde dom från värkstan, då var det luftmängdsmätarn och nycklarna som strulade på den det skulle "bara" gå på 9700 kr, får vi se vart man ska ta dom pengarna ifrån, när jag för andra månaden i rad inte fått några pengar från a-kassan eftersom att han som skulle hjälpa mig att överklaga gnäller hela tiden, så nu får vi lägga upp alla bevis framför näsan på honom för att han ska göra nått.

Ja, man kan ju inte påstå att man får allt på ett silverfat direkt. Och eftersom att AFA inte anser att min senaste sjukskrivning hade med min arbetsplatsolycka att göra, så får jag inga pengar på min egen personförsäkring häller, jag orkar inte mer nu, allt går emot mig hela tiden och nu kan jag säga att det finns inget som kan hjälpa mig upp. Jag sjunker längre och längre ner och stänger in mig mer och mer, då jag inte har orken att umgås med någon, var precis att jag orkade åka och handla idag och hämta och lämna barnen. På morgonen när barnen vaknat somnar jag på soffan för jag är helt slut.

Barnen tyckte Emil i Lönneberga var jätte bra, Märta satt som ett ljus och tittade hela teatern, så fort Emil försvann sa hon "vart är Emil"? Dom hade en höna (tupp), 2 hästar, 1 minigris och 1 får med i teatern med, så det var ju lite roligt. Det regnade lite smått när vi kom dit och precis innan det började, men dom delade ut sittunderlag och fleesfiltar som man kunde ha så vi blev inte direkt blöta ändå.

För att skingra tankarna lite och göra nått igår när barnen ändå var hemma så bakade vi bullar. Sammanlagt frös jag ner 66 bullar och sen åt barnen några med så blev säkert runt 80 stycken  med alla små ändbitar med. Men det är skönt att kunna göra nått roligt som får tankarna att försvinna, även om man får ta smällen med värken efteråt. Går fortfarande och väntar på en tid till magnetröntgen, men det lär säkert dröja.

I morgon är det dags för ett möte på arbetsförmedlingen och med deras arbetsterapeut och se vad dom har att säga som jag inte redan vet. Hoppas dom har något positivt att säga i alla fall. Sitter och kollar jobb varje kväll och söker dom lite lättare, men det är inte så lätt att veta exakt vad man klarar av.

På torsdag är det dags att träffa min egen arbetsterapeut och se vad hon har att säga, om jag ska tillbaka till sjukgymnasten i Dalsjöfors eller vad som händer. Känns som att man är mitt i mellan precis allt nu, bara glider runt och ingen vill ta sitt ansvar för mig. Kan säga att det känns redigt jobbigt.

Sen på torsdag ska jag till optikern, har nämligen blivit testpilot på Smartson att prova nya endagslinser i en månad och då får man en gratis synundersökning och linser för 30 dagar, ska bli kul att prova dom och se om det blir bra, har ju nästan alltid haft glasögon, så det får ni läsa här sen hur det går för mig.