Hej

Jag vet att jag inte uppdaterar speciellt ofta, men idag känner jag att jag måste skriva av mig lite.
Den 2 maj började jag arbetsträna på ett seniorcafe som PRO driver. Det var inte så mycket att göra, men det räckte för min del, jag kunde känna att jag kunde sätta mig ner när jag behövde och såna saker.

Dock rasade min kropp efter vi fick en vattenläcka i källaren och var utan vatten till och ifrån i nästan 3 veckor, då det ena efter det andra gick sönder pga vattenläckan. Nu börjar det bli klart efter att vi fått byta varmvattenberedare, givare och så behöver vi byta toastol med.

I samma veva fick vi veta att våran minsta dotter är tvungen att ha klasögon efter en olycka för 1-2 år sedan. Så det blev mycket att ta in och mycket att göra efter alla händelser. Hela min kropp kraschade om man säger så. Jag har jätteont i nacke, axlar, armar och så  har jag den vandrande värken i kroppen pga fibromyalgi. Huvudvärken som jag har ska vi inte ens prata om:(. När jag har tensapparaten på mig i en timme, kan jag göra lite saker i alla fall, men sen börjar värken igen.

I onsdags hade jag mitt första möte där jag var själv (då min man var tvungen att arbeta 8 mil bort), jag var extremt nervös, men det gick bra till slut och mannen var nöjd när jag berättade hur det gick.
Det bestämdes att jag skulle avbryta min arbetsträning då jag inte hade kunnat gå dit på nästan 3 veckor. Sen bestämdes också att fk skulle beställa så jag skulle få gå till ett bedömningsteam med läkare, psykolog, arbetsterapepht (eller hur det stavas) och sjukgymnast. För att dom ska göra en bedömning på vad jag klarar av att göra. Eftersom att jag inte ens kan vara på ett cafe där man knappt gör nått alls och inte ens 10 timmar i veckan.

Möte på AF

Ja, efter ett påsklov med barn som hade 39 graders feber plus att jag fick det söndagen efter påsklovet var slut har det inte blivit så mycket gjort. Barnens förkylningar värkar ha släppt i alla fall, medans min håller i sig fortfarande. Var på VC igår med näst yngsta dottern, på henne konstaterade dom öroninflammation. På mig, som inte hör nått på höger öra, det bara brusar och känns som jag har lock för örat, och det värker visste dom inte vad det kunde vara. Fick kortisonnässpray och kåvepening som jag skulle ta om några dagar om värken inte gick över.


Men halvdöv som jag är så gick jag till AF idag på möte som har blivit uppskjutet då min handläggare var sjuk förra gången vi skulle ha mötet.
Det bestämdes att min handläggare skulle ringa till 2 konditori och jag skulle ringa ett för att höra om dom kunde tänka sig att ta emot en som vill arbetsträna 2 timmar om dagen 5 dagar i veckan till att börja med. Så jag ska ringa och prata med ett cafe här i närheten och kolla vad dom säger.

Mitt liv efter olyckan

Ja, hur ska jag sammanfatta allt som hänt sedan olyckan?


Innan 1 november 2012 började vi komma på fötter efter föräldraledigheter och båda arbetade och vi kunde spara undan lite pengar för framtiden. Så kom den ödestigna dagen 1 november 2012 som alltid kommer finnas i mitt huvud.


Tiden den dagen precis innan olyckan kommer jag komma ihåg som att det var igår. Det var en kille som skulle hålla på med ventilationen snett ovanför där min kompis satt och arbetade. Han hade en skylift för att komma upp. Vi gick på frukost som vanligt vid 9 och denna killen sa att han skulle va klar till våran frukost var slut 9.15. Det var ingen som sagt till oss att vi inte fick gå tillbaka tidigare till våran arbetsplats för att det var en risk eller nått sånt. Så när jag hade varit iväg på toaletten och varit ute en sväng gick jag och satte mig på min plats. Min kompis som skulle sitta mitt emot mig på andra sidan bordet höll på med lite papper vid en tavla precis bredvid mig. När hon skulle gå och sätta sig för att vi skulle börja arbeta igen ser hon i ögonvrån att nått kommer fallandes ned från taket. Det enda jag kommer ihåg är ett skrik och att hon slänger sig undan för att inte bli träffad. Jag hinner dock inte göra något då jag sitter väldigt tätt mot bordet med min stol för att kunna arbeta. Jag sitter med armbågarna på bordet, röret som är ca 50 cm i dm slår först ut en 3 faskabel, slår i buren till maskinen och slår sönder bordet som jag sitter vid. Då bordet bara hade ben i mitten under så blev det som en vippbräda så när röret slår i där min kompis skulle suttit (eller jag, då min kompis sa efteråt att hon hade tänkt att vi skulle bytt plats) flyger bordet upp på min sida, vilket medföljer att mina armar åker upp och jag slängs bakåt mot ryggstödet på kontorsstolen som jag sitter på. Detta har jag bara fått berättat för mig då jag inte mins nått själv. "Vaknade upp" när jag står ca 10 meter ifrån maskinen och är helt chockad. Mycket tårar kom när chocken kom och mitt största stöd var och är fortfarande min man Nicklas. Jag kämpade mig igenom den arbetsdagen tack vare honom, då dom ansåg på företaget jag var på att efter ca 30 min skulle vi tillbaka och sätta oss och arbeta som att inget hade hänt.
Tårarna kommer fortfarande när jag tänker på det även om det gått 3,5 år sedan det hände. Men den dagen förstörde resten utav mitt liv. Jag kommer aldrig bli den gamla vanliga Sandra igen. Allt rasade för familjen. Våran yngsta dotter var bara 1,5 år då och det enda hon kommer att komma ihåg från sin barndom är hur mamma inte klarar av att leka eller göra nått roligt med henne. Det gör så fruktansvärt ont i mig att hon ska få växa upp med det.


Jag har genom gått flera olika utredningar under denna tiden efter olyckan. Blandanat MMR, smärt rehab, utredning genom AF m.m. Allt har visat som alltid att jag inte kunde arbeta. Nu har jag varit på möte med AF och FK och ska börja arbetsträna. Min ångest satte sig i halsen när dom skrev in mig på AF från och med idag. Har inte hunnit smälta det ännu även om ett möte återstår där det ska bestämmas vart och när jag ska börja arbetsträna. Dock tror varken jag, Nicklas eller min handläggare på FK att jag kommer klara av det även om det bara är 10 timmar i veckan.


Jag känner mig så värdelös när jag inte kan göra nått åt saken för att förbättra våran ekonomi som är en stor bov i hur jag mår. Nicklas jobbar så mycket han orkar och tar även hand om alla mina papper med överklagningar och såna saker som jag själv inte klarar av. Sätter jag mig med mina papper så blir det helt svart för mig, vill bara förtränga allt och stänga in mig i en bubbla.


Det värsta är att det har börjat gå ut över våran största gemensamma dotter och hon är orolig i skolan och frågar hela tiden på morgonen hur lång tid hon ska vara i skolan och såna saker. Hon säger att hon har ont i magen i skolan och ringer hem till mig och gråter för att hon vill komma hem, vilket både jag och hennes lärare är överrens om att det är inte hållbart. Så nu har hennes lärare tagit steget så hon ska få komma till kuratorn och se om hon pratar med henne, för till mig säger hon inget. Hon går och grubblar väldigt mycket, men stänger inne det mesta och det är absolut inte så jag vill att hon ska ha det. Men sen vill jag vara ärlig mot barnen med för dom ser och förstår mer än vad man tror.


Detta skulle kunna pågå i evigheter, men pga min värk kan jag inte skriva mer, men återkommer en annan dag och skriver mer. Det kommer inte bli så sammanhängande heller då allt bara snurrar i huvudet.

Gått en längre tid nu

Ja, nu har det gått en längre tid sedan jag var här inne och skrev. I början skrev jag dagligen, men nu blir det mindre och mindre då jag har stora problem att sitta vid datorn längre stunder och ibland även kortare stunder.


Gbp op gick som sagt bra och jag har inte haft några men utav den och inga komplikationer. Än så länge har jag gått ner 37 kg, men har fortfarande 8 kg kvar ungefär till målvikt. Men jag kan inte komma ihåg när jag vägde så här pass lite sist. Det måste ha varit när jag gick på mellanstadiet ungefär. Kroppen vill dock inte vara med någon längre period nu pga värken jag har. Den har tyvärr blivit värre sedan jag gjorde op, men det var ingen som lovade att den skulle bli bättre heller och jag vill absolut inte ha min op ogjord.
Enda skillnaden efter op det är att jag måste ta mina vitaminer varje dag. Annars kan jag äta allt fast i mindre portioner. Vissa saker "dumpar" jag på, då börjar jag svettas, må illa och blir extremt trött. Men för att få reda på vad det är jag "dumpar" utav måste man testa sig fram i matväg. Sen när man testat så vet man att detta ska jag inte äta någon mer gång och då undviker man det så mycket som möjligt. Sen har jag själv valt att ta bort kolhydrater så gott det går i min mat och äter bara sallad och proteiner. Jag känner att min mage mår bäst utav det. Det är inget jag saknar i maten heller.


För ca 6 månader sedan skickade jag in en egenremiss till Gotfridskliniken i Göteborg som är specialiserade på fibromyalgi. Dom hade 6 månaders väntetid för att få komma dit och träffa en läkare. Mina tankar om FM började snurra för ca 1 år sedan när jag träffade en tjej på R46 på sjukhuset här i stan. Hon har FM och när jag förklarade för henne att sjukgymnasten på R46 hade undersökt mig och tryckt på vissa punkter så sa hon att det låter som att du också har FM. Sjukgymnasten sa när han undersökte mig "att här är det nått som inte är riktigt". Jag hade då inte fått någon diagnos utav någon läkare över huvud taget efter min olycka 1 november 2012.
11/11 fick jag en tid på eftermiddagen till Gotfridskliniken och skulle träffa överläkaren där. När jag kommer dit är jag hur nervös som helst då det var första läkarbesöket på hur länge som helst som jag skulle gå på själv. Men allt gick bra. Jag fick förklara lite hur mitt liv med smärtorna såg ut och hur det kändes m.m. Jag fick lämna 5 rör med blod för att ta olika prover. Sen var det dags att kolla mina triggerpunkter. Han klämde på olika punkter och fick det till 16 st. Har man 11 st punkter så har man diagnosen FM. Sen gick han och hämtade en sjukgymnast också för att få ett andra utlåtande och hon fick det också till 16 av 18 punkter. Så nu har jag diagnoserna whiplash, diskbråck och även FM. Det var ingen glädjande nyhet att få denna diagnosen direkt, men ändå en lättnad att få det bekräftat.
Självklart blev jag väldigt nedstämd och har inte lyckats ta mig upp ännu ifrån det efter jag fick diagnosen och fick smälta det lite. Först ville man inte ta in det, men sen när man tagit in det och landat lite så gick humöret ner.
Många frågar hur det är med mig och för att slippa dra alla utlägg igen och igen säger jag "det går" fast att jag mår hur dåligt som helst. Får ofta till svar att man inte ska gå och gräva ner sig i det, men det är inte så lätt, man måste få tillåta sig själv att bli ledsen. Jag har varit stark tillräckligt länge nu jag har också en gräns för hur mycket jag orkar att hålla uppe min fasad inför alla. Men dom som inte har levt med sådan smärta och värk som jag har kan inte förstå hur det är, dom kan inte sätta sig in i hur det är att ha konstant värk, ingen medicin som hjälper och inte kunna umgås med sin familj eller leka med barnen som man gjorde innan olyckan. Man ska bara rycka upp sig och gå vidare som om inget har hänt.


Är det något som någon undrar över så är det bara att skriva en komentar så svarar jag så gott det går på frågorna.

Operation avklarad

Nu är op avklarad. Gjorde den 30 mars och har gått ner 15 kg sedan 28 februari. Hoppas det fortsätter så. Känner på kläderna att jag kommer i kläder som jag aldrig använt innan.


Dock har jag tråkiga nyheter också. Har fått avslag på min överklagan som jag skickade in till Trygg Hansa. Det är visst meningen att man ska ha en försäkring, men den ska inte gälla när väl olyckan är framme. Dom påstår att Whiplach bara kan flyga på än sådär. Jag orkar snart inte mer.

Datum för möte med kirurgen fastställt

Idag fick jag brev om att min journal skickats till Sofiahemmet i Stockholm och dom skulle höra av sig sen om tid hos dom. När jag hade läst brevet så ringde dom och sa att den 26/2 kl 14 ska jag dit och träffa kirurg, dietist och ta prover och ekg. Så nu är det nära och händer mycket.

Oj, nu har det hänt en hel del

Eller jo, lite har det allt hänt, men vissa saker har inte blivit som jag velat eller så är det fortfarande en process.


Vi kan börja med mina möten på obesitasmottagningen på Sahlgrenska i Göteborg. Jag var och träffade sköterskan den 27 oktober och tog lite prover eftersom att jag inte hade gått genom vc utan skickat in egenremiss. Då låg mitt bmi på 39,95 när hon räknade ut det. Tänkte då att f.n klarar jag inte gränsen på 40 denna gången heller, för det var vad jag åkte på för 3 år sedan när jag ansökte. Men hon avrundade det så jag fick 40 i bmi. Skoja att jag var glad när jag gick där ifrån. Fick med en folder om hur operationen går till och vad som händer m.m.


1 december träffade jag läkaren och han frågade lite om varför jag ville gå ner i vikt och hur länge jag hade varit överviktig. Det blev även mätning och vägning hos honom. På vägen ner hade jag druckit 1 liter vatten och var jätte kissnödig. Jag skulle inte va fastande när jag träffade honom som jag skulle vara när jag träffade sköterskan. Nu låg mitt bmi på 40,08 och enligt läkaren så skulle det inte vara några problem för min del att få en operation. Han pratade om riskerna och hur operationen gick till.
Han sa även att han satt i rådet som skulle träffas fredagen efter jag var hos honom och då skulle dom ta upp mitt ärende.


Jag gick som på nålar hela tiden från det mötet, men jag var även glad för det han sagt på mötet. Jag kunde inte hålla mig tills brevet kom så på tisdagen veckan efter ringde jag och kollade om jag hade blivit godkänd på konferensen som dom hade den 5 december. Fick svaret att det hade jag blivit. Skoja att jag var glad efteråt. Jag påpekade att jag ville utnyttja vårdgarantin, men dom sa att vid jul och nyår så gjorde dom inga operationer så vi skulle kolla av efter nyår när sjukhusen började skicka in sina listor på hur många som dom tog emot för operation.


Veckan efter nyår ringde jag ner och kollade hur det låg till, då hade dom precis börjat kolla på allt. Sedan har jag ringt en gång i veckan och kollat hur jag ligger till i kön. Men dock är kön väldigt lång i Västra Götaland, så när jag pratade med dom i torsdags frågade dom om det var ok om jag blev opererad i Stockholm istället då dom ansåg att dom inte kommer kunna hålla vårdgarantin. Och för min del har det ingen betydelse var jag blir opererad. Jag har ställt in mig på att göra operationen och då vill jag göra den. Så min vårdgaranti går ut i början av mars. Förhoppningsvis får jag ett brev i början av veckan som kommer.


Har en snäll mamma som kommer ner och tar hand om barnen när jag opereras och dom första dagarna. Så min man kan arbeta.


Så det är där vi ligger nu med gastric bypass operationen.


Med allt det andra som har med min arbetsskada att göra ska vi nästan inte prata om. Jag har gått på rehab för en utredning i 6 veckor och fick (efter två års väntetid) diagnosen whiplash. Detta kommer jag att få leva med resten av mitt liv. Kan säga att jag sjönk ner en del när jag fick reda på det, även om vi hade sagt att det var det från första början.


Sen är det massa bråk med försäkringsbolag då dom anser att min skada har inget med arbetsplatsolyckan att göra. Det är ingen som tar nått ansvar ännu för vad som hänt. Men här sitter jag och kommer ha problem livet ut.

Min läkare sa det då jag fortfarande har problem efter diskbråcket att det kommer jag också få leva med, men han tyckte ändå att det var bra att jag gjorde operationen. Så jag kommer inte kunna lyfta tunga saker i resten av mitt liv, jag kommer inte kunna arbeta med det jag gör nu, men endå  släpper inte företaget jag är på mig så jag kan gå vidare. Dom går inte med på mina villkor så jag kan gå vidare och börja arbetsträna och se vad jag klarar av att göra.


Bara att sitta vid datorn och skriva detta i omgångar har gjort att jag fått gå och lägga mig pga värken.


Men jag är lycklig skattat också med vänner som förstår mig och håller kontakten efter våran tid på rehab. Fick många fina vänner där igenom.